Kapitel 45

745 19 0
                                    

Xander parkerar bilen utanför universitetet och jag är på väg att öppna dörren när han tar tag i min hand.

"Din föreläsning börjar inte förens om en kvart" säger han och det rycker i hans mungipa.

"Jag kan väl stanna" säger jag och försöker låta så nonchalant som möjligt vilket bara får Xander att skratta.

"Det var en grej jag ville prata med dig om..." säger han och jag vänder mig mot honom i passagerarsätet.

"När ska vi berätta... att du är gravid alltså?" Frågar han och jag ser på hans hand som fortfarande håller om min.

"Jag vet inte... Jag tycker det är lite tidigt, man vet ju inte vad som kan hända" säger jag och fortsätter att se ned på våra händer. Jag känner hans fingrar under min haka som lyfter mitt ansikte så jag tvingas möta hans blick.

"Tänk inte så... Du kommer bara gå runt och oroa dig" säger han och jag nickar.

"Jag vill bara inte att det ska hända något" säger jag och suckar.

"Jag vet, jag känner samma sak, men vi kan inte utgå från att det kommer gå dåligt" säger han och jag ler en aning.

"Jag har läst att vecka 12 är en "milstolpe", då är den största risken för missfall över" säger jag och han nickar eftertänksamt.

"Så om typ två veckor?" Frågar han och jag nickar.

"Vi kan väl ha det som plan så får vi se då hur det känns. Om vi är redo då eller inte" säger han.

"Det låter bra"

"Nu får du skynda dig till din föreläsning" säger han och jag kollar på displayen i bilen som visar att min föreläsning börjar om 5 minuter.

"Vi ses hemma sen" säger jag och lutar mig fram och kysser honom snabbt.

"Ha en bra dag" säger han innan jag stänger bildörren bakom mig och skyndar till föreläsningen.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Förstod du vad dom menade i kapitel 17?" Frågar jag och ser på Stacey. Vi sitter på ett cafe på campus och har spritt ut allt ifrån kursböcker till kaffe på bordet mellan oss.

"Nej, jag blev bara förvirrad" säger hon och vi båda skrattar. Det är skönt att kunna ha någon att plugga med. I Seattle hade jag ingen riktig kompis som pluggade psykologi så jag var tvungen att klara av allt själv. Nu har jag iallafall någon att luta mig mot när det blir svårt.

"Nu lägger jag ned, jag är alldeles för trött för att tänka" säger jag och lutar mig tillbaka i fåtöljen jag sitter i.

"Jag skulle behöva få hjälp med en grej, eller med råd kanske... Jag vet att vi inte känt varandra så länge men min rumskamrat är i stort sett aldrig på rummet så jag har ingen annan att fråga" säger hon.

"Absolut, vad handlar det om?" Frågar jag och Stacey rättar till sig i fotöljen.

"Skulle du kunna dejta någon du träffat på nätet?" Frågar hon och jag tänker efter ett tag.

"Om personen verkade vara seriös och vi klickade hade jag nog kunnat göra det" säger jag och Stacey nickar eftertänksamt.

"Har du träffat någon?" Frågar jag och ler.

"Jag har börjat prata med en kille... och nu vill han ses. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det..." säger hon.

"Föreslå att ni träffas på en öppen plats, att ni tar en kaffe eller äter middag... Det är oftast lite mer..." börjar jag men avbryts av ljudet från min mobiltelefon.

LOVERBOY 2Where stories live. Discover now