LOVERBOY 2

Kapitel 58

Förra kapitlet
När jag är klar med allt förberedande tänder jag ljusen på tårtan och tar med mig alla presenter in i sovrummet. Jag börjar sjunga "Ja må han leva" och ser hur Xander rör sig i sängen. När han tillslut ser på mig förväntar jag mig ett roat och överraskat ansiktsuttryck. Men det jag möts av kan bara beskrivas som motsatsen. Han ser på mig med tom blick.

"Grattis på födelsedagen!" säger jag och sträcker fram tårtan mot honom som ett tecken att han ska blåsa ut ljusen. Han ser från mig till tårtan och tillslut tillbaka på mig innan han med en neutral röst säger.

"Du kan sätta den ute i köket eller något, jag vill sova" han väntar inte på att jag ska svara honom innan han lägger sig tillrätta i sängen igen. Jag står där och ser på honom, kämpandes för att hålla tårarna tillbaka. Jag går ut till köket och möts av ballonger i mängder som nu bara känns fåniga. Jag känner mig dum som ens försökte, dum som ansträngde mig när jag innerst inne visste hur han skulle reagera.

Jag var naiv som förväntade mig något från honom överhuvudtaget. Så med gråten i halsen lämnar jag lägenheten.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nutid

Jag sätter mig i Xanders bil och låter tårarna strömma ned för mitt ansikte. Just nu tror jag det är ensamheten som gör ondast. Det faktum att jag inte har någon att vända mig till, någon som exakt för står hur jag känner. Xander har alltid varit den jag har kunnat vända mig till och han har alltid förstått mig. Även dom gånger han inte upplevt samma sak eller suttit i samma sits har han kunnat förstå mina känslor eftersom han känner mig så bra. Nu har jag inte det längre. Jag har ingen som förstår rädslan som bubblar inom mig över att jag när som helst kan bli mamma åt ett barn vars pappa jag knappt pratar med längre. Jag har ingen som förstår stressen som ständigt byggs upp inom mig över allt skolarbete, allt som fortfarande behövs fixas för bönan och allt annat som Xander och jag brukade göra tillsammans men som nu fallit på mig.

Tillslut startar jag bilen och börjar köra. När jag parkerar vid mina föräldrars uppfart öser regnet ned utanför och jag skyndar mig fram till ytterdörren för att undvika att bli blöt. När jag ringer på tar det inte långt tid förens mamma öppnar dörren med ett förvånat ansikte. Jag kliver in i hallen och direkt in i hennes famn. Jag börjar direkt gråta och hon stryker handen över mitt huvud.

"Men lilla vän, vad är det som har hänt?" frågar hon men jag lyckas inte svara. Gråten har tagit över min talförmåga och det enda ljud som kommer ut ur mig är snyftningar. Vi står sådär ett bra tag innan hon leder mig till vardagsrummet och vi slår oss ned i soffan.

"Det är ju Xanders födelsedag, blev det inte bra?" frågar hon och jag svarar genom att skaka på huvudet.

"Jag vet inte vad jag ska göra mer. Det känns som att jag har försökt allt" säger jag och lutar huvudet mot hennes axel. Hon lägger armen om mig och trycker mig närmare henne.

"Jag vet att det känns hopplöst. Men ni kommer ta igenom det. Han måste bara få sörja sin pappa. Det ser olika ut för alla. Du får inte ta det personligt" säger hon lugnt.

"Men det har varit såhär i tre veckor nu. Jag vet inte om jag klarar mer. Jag vet inte om jag klarar allt själv" säger jag och ser upp på henne. Hon tar tillfället i akt och torkar bort mina tårar med hjälp av hennes tummar.

"Du kommer alltid ha mig, pappa och Charlie och Jacob. Oavsett vad det är kommer du alltid kunna luta dig mot oss" säger hon och jag nickar.

"Jag vet" säger jag och i det ögonblicket öppnas och stängs ytterdörren.