LOVERBOY 2

Kapitel 55

Julias perspektiv

När jag var liten hade jag en kompis på min gata vars mamma hade cancer. Vid den åldern förstod jag inte mycket av det. Jag fick förklarat för mig att hon var sjuk och att det var därför hon inte hade något hår utan bar peruk. När jag några månader senare fick höra att hon gått bort kunde jag inte föreställa mig hur min kompis borde känna, att förlora sin förälder åt något man inte kan kontrollera. Som kompis kände jag mig också hjälplös på något sätt, för jag visste inte vad jag skulle säga för att få min kompis att må bättre. Det är ungefär samma hjälplöshet jag känner nu, nu när jag sitter i bilen på väg till sjukhuset. Xander har suttit helt tyst hela vägen, fokuserad på att komma fram så fort som möjligt. Jag lägger min ena hand över hans hand som är placerad på växelspaken. Han ser snabbt på mig innan han ser tillbaka mot vägen.

"Tror du att det är "det"?" frågar han tyst utan att se på mig.

"Det?" säger jag och ser frågande på honom.

"Du vet, där det tar slut?" hans röst är nätt och jämnt hörbar. Han andas tungt ut och jag försöker tänka ut något bra svar.

"Jag... jag vet inte." min röst är skakig och jag får inte fram något mer. Istället för att säga något mer ser jag ut genom bilfönstret och ber för mitt bara liv att Steve kommer må bättre.

Xanders perspektiv

Jag borde inte köra såhär fort, inte med Julia sittandes i passagerarsätet. Det sista jag vill är att vi ska krocka och att jag ska förlora allt fler jag älskar. Det räcker med att min pappa är på sjukhus. Jag vill inte att min tjej och barn ska vara där också. Jag ser ut i septembernatten och försöker febrilt få mina tankar på annat håll. Försöker distrahera mig själv från det faktum att det här kanske är den gång jag faktiskt behöver ta farväl av min pappa. Jag tänker på hur jag och Julia tittade på Friends för några kvällar sedan då Monica försökte gå vidare från att ha gjort slut med sin pojkvän. Hur Phoebe sa till henne att hon skulle gå till sitt "Happy place". Mitt happy place är Julia, det har det alltid varit och kommer alltid att vara.

1 månad tidigare ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Augustivärmen tar kol på Julia, jag kan se det på henne hur hon blir allt tröttare och inte klarar av att vara ute lika länge. Idag visar termometern 32 grader och jag blir genast tveksam om den dag jag har planerat för oss kanske inte är så passande. Jag väljer ändå att packa ned badkläder och handdukar i en väska som jag ställer i hallen. Klockan är fortfarande tidigt på morgonen och jag försöker vara så tyst som möjligt för att inte väcka Julia som fortfarande sover. Jag gör smörgåsar med alla hennes favorittoppings och lägger ned stora mängder coca cola i en kylväska, något som kommit och blivit hennes senaste gravid-cravings. Innan Julia vaknar ser jag också till att ringa Cole, en kompis men även en utav mina lagkamrater från fotbollen. När jag får klartecken att allt jag planerat är iordninggjort kan jag nöjt röra mig mot sovrummet för att väcka min tjej.

"Godmorgon sömntuta" säger jag och kysser henne på pannan. Hon vrider sig i sängen och efter en stund ser hon upp på mig.

"Hej" säger hon och sträcker ut sina armar som ett tecken på att jag ska lägga mig i hennes famn. Och sagt och gjort är det de jag gör. För vem kan motstå henne?

"Sovit gott?" Frågar jag med ansiktet mot hennes hals. Hon hummar något till svar vilket får mig att skratta till.

"Jag har en liten utflykt planerad för oss idag" säger jag och hon vrider huvudet så våra blickar möts.

"Påriktigt? Vad?" Frågar hon entusiastiskt och jag skakar på huvudet med ett roat leende på läpparna.

"Överraskning, trodde du verkligen jag skulle berätta allt bara sådär?" Frågar jag och hon himlar med ögongen vilket får mig att skratta ännu en gång.