Kapitel 18

1K 24 9
                                    

Xanders perspektiv

Jag står och trampar nervöst vid flygplatsens entré. Runt omkring mig finns oändligt med taxi-chaufförer och anhöriga som väntar på att passagerarna ska komma ned för rulltrappan vi har framför oss. När väl rulltrappan börjar fyllas med folk ser jag nervöst upp för att möta Julias ansikte. Jag kan dock inte se henne vilket gör mig ännu mer nervös. När kommer hon? Har hon ångrat sig? Tänk om hon ångrade sig eller missade planet. Alla tankar försvinner dock när jag ser henne kliva på rulltrappan. Hon har en stor resväska med sig och jag skrattar för mig själv. Det är typiskt henne att packa en stor resväska för endast en helg borta. Jag ser hur hon letar efter mig med blicken men det är inte förens jag tar några steg framåt som hon ser mig. Hennes ansikte spricker upp i ett leende, det leende jag älskar och jag kan inte hejda mig från att le minst lika stort. När hon kliver av den långa rulltrappan småspringer hon mot mig med väskan rullandes i ena handen.

"Hej" säger hon och kramar mig. Hon trycker mig närmare henne och jag låter hennes kropp pressas mot min när jag omfamnar henne. Jag virar mina armar runt hennes midja och nästan lyfter henne från marken. Mitt hjärta dunkar så hårt att jag i stort sett kan höra det och jag tänker för mig själv om hon kan känna det. Hon drar bak hennes huvud och ser på mig. Hon är så nära mig nu, så nära har vi aldrig varit varandra på flera år, ja förutom gången vi kysstes för några veckor sedan. Men det är något med det här ögonblicket. Jag tror det är faktumet att det här är äkta, det här är inget förbjudet eller något vi borde gömma. Jag ser från hennes ögon till hennes läppar. Är jag för girig om jag kysser henne nu? Borde jag vänta tills vi pratat igenom det här?

"Kyss mig" hennes röst är nätt och jämnt en viskning och jag ler när jag hör orden. Jag tvekar inte utan trycker mina läppar mot hennes. Precis som förra gången vi kysstes är det som fyrverkerier som exploderar inom mig. Är det klyschigt att säga så? Förmodligen men att säga något annat vore att ljuga. Jag för min hand till hennes kind och ser till så att hennes läppar stannar vid mina. När vi tillslut måste släppa kyssen för att hämta andan ser vi på varandra. Hon skrattar till och jag följer med.

"Hur var flyget?" Frågar jag men kan inte koncentrera mig på något annat än hennes svullna läppar.

"Bra" säger hon och ler. Jag för en hårlock bort från hennes ansikte och bakom örat och hon lutar ansiktet mot min hand.

"Ska vi åka till hotellet?" Frågar jag och ser på henne. Jag kommer nog aldrig kunna sluta se på henne.

"Jag tror inte jag kan ta mig härifrån. Det känns som jag har glömt bort hur man går" säger hon och jag skrattar. Jag kysser henne på kinden.

"Du får luta dig på mig hur mycket du vill" jag tar hennes hand i min och hennes resväska i den andra handen.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Julias perspektiv

Klockan är runt 18 på kvällen när vi kommer fram till hotellet. Xander räcker nycklarna till dörrvakten som kör hans bil runt hörnet. Det är ett stort och lyxigt hotel och jag tänker att jag aldrig hade haft råd med det här om jag var tvungen att betala det själv. Kvinnan i receptionen ser undrande på oss, vilket inte är så konstigt då vi uppenbarligen är klädda fel. Jag i mina mjukiskläder och Xander i shorts och en enkel t-shirt ser missplacerade ut i jämförelse med de andra gästerna som är klädda i dyra kostymer och exklusiva klänningar.

"Julia Rydell, jag är med Floridas fotbollslag" säger jag och kvinnan i receptionen skriver in mitt namn i datorn.

"Ja, jag ser att det är ett dubbelrum bokat. Här har ni nyckeln och frukost serveras mellan 07.00 och 10.00" Jag nickar och tar emot rumskorten hon räcker mig.

LOVERBOY 2Where stories live. Discover now