LOVERBOY 2

Kapitel 32

"Jag kommer sakna dig så mycket" säger Hanna och kramar hårt om mig. 

"och jag dig, jag älskar dig så mycket" säger jag och kramar om henne. Vi ser på varandra, båda har tårar rinnande nerför varandras kinder. 

"Det kommer bli så bra för dig att komma hem igen, och tillsammans med honom" säger hon och syftar på Xander som håller på att packa en taxi full med mina flyttkartonger. 

"Det tror jag också, det kommer bara suga att lämna dig" säger jag och hon skrattar till. 

"Oroa dig inte, jag klarar mig" säger hon och vi kramar om varandra igen innan jag hör dörren till studentrummet öppnas. När jag vänder mig om står Xander där. 

"Taxin är redo" säger han och ler mjukt mot oss båda. 

"Okej, jag kommer" säger jag och vänder mig mot Hanna. 

"Vi ses snart, jag kommer besöka er tills ni är trötta på mig" säger hon och jag skrattar. 

"Omöjligt" säger jag innan jag tar Xanders hand i min och vi går ut från studentrummet. 

När taxin börjar rulla ser jag ut på Seattles universitet. Det som varit mitt hem för drygt två år. Jag känner så blandade känslor för det här stället. Det var här jag kom för att komma bort från Xander när vi hade gjort slut efter high school, det var här jag började lära mig att ta hand om mig själv påriktigt och det var här jag hittade kärleken igen på en fotbollsmatch av alla ställen. Jag kommer ändå sakna Seattle och jag är säker på att jag kommer vilja besöka det igen. 

"Är du okej?" Frågar Xander och lägger sin arm om mina axlar. 

"Ja, känns bara konstigt att lämna" säger jag och ser upp på honom. 

"Jag fattar, vi kan åka tillbaka närsomhelst" säger han och kysser mig på pannan. 

När vi kommer till flygplatsen blir det väldigt mycket att göra i och med alla flyttkartonger. Saker ska checkas in, vägas mm. och det är tur att vi åkte så pass långt innan flyget gick. När vi tillslut tagit oss genom säkerhetskontrollen och har alla väskor och kartonger incheckade slår vi oss ned vid gaten. 

"Är inte du Xander Smith, fotbollsspelaren" Både jag och Xander ser förvånat upp på en kille som nu står framför oss. 

"Det är jag" säger Xander och ler mot honom.

"Jag har varit på alla era matcher, min pappa gav mig säsongsbiljetter i julklapp!" säger han glatt.

"Vad roligt, det är alltid kul att träffa en supporter" säger Xander och killen tar fram ett anteckningsblock ur sin väska.

"Kan inte du signera det här" säger han och sträcker fram blocket och en penna. 

"Absolut" säger Xander och gör något otydligt på blocket. Killen ler stort, tackar och går bort mot sin familj som ler tacksamt mot oss. Strax efteråt ropas det ut i högtalarna att flygplanet är redo att boardas. Alla passagerare ställer sig i en lång kö 

"Skriva autograf huh?" säger jag och armbågar honom lätt i sidan. 

"Jag vet, det är helt sjukt. Jag är bara glad att få spela, jag trodde aldrig att folk faktiskt skulle känna igen mig utanför fotbollsplanen" säger han. 

"Det är väl sånt som händer när man är så duktig" säger jag och han himlar med ögonen och fnyser. 

"Inte alls" säger han och drar in mig i hans famn där vi står i kön. 

"Jag tycker iallafall att du är duktig" säger jag och han ler mot mig. 

"Tack älskling" säger han och kysser mina läppar.