LOVERBOY 2

Kapitel 46

Xanders perspektiv

"Va?" Är det enda jag får ur mig.

"Han verkade ju må bra när vi besökte honom för några dagar sedan" säger Julia och mamma nickar.

"Hans kropp blir bara svagare och svagare. Den orkar inte" säger mamma och jag ser hur hon är nära till gråt. Jag kramar om henne och hon trycker sitt ansikte mot min axel. Jag stryker min hand över hennes hår och jag känner hur hon andas ut mot min kropp.

Hon släpper taget om mig. "Läkarna sa att allt hänger på honom nu, om hans kropp orkar" säger hon.

Vi tvingas sitta i över en timme i pappas sjukhusrum utan någon aning om hur pappa mår. Ångesten och rädslan har spridits som en löpeld i min kropp och jag vet inte hur jag ska hantera det. Tänk om det här är slutet, om min tid med pappa har runnit ut. Vad gör man då? Hur överlever man?

"Xander" hör jag någon säga och jag inser att jag måste ha svävat iväg i mina egna tankar. När jag ser mig omkring möter jag Julias blick som ser vänligt på mig. Hennes ögon är röda som om hon gråtit.

"Din pappa är här" säger hon och jag sätter mig upp. Pappa ligger i sin sjukhussäng. Det enda som skiljer sig från det "normala" är att det nu finns ett tiotal slangar fästa vid hans kropp. Jag reser mig direkt upp och ser på sköterskan som står och kontrollerar hans dropp.

"Hur mår han?" Frågar jag, näst intill ljudlöst, och hon ser upp på mig.

"Han är stabil men hans kropp har försvagats. Med alla mediciner och behandlingar orkar inte kroppen samma saker som innan" säger hon och tar fram sitt stetoskop för att lyssna på pappas hjärta och lungor.

"Just nu är det enda vi kan göra att vänta, mer än så kan vi inte göra" säger hon och lämnar rummet. Det är som att allt bara försvinner ur mig. Jag blir helt tom. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min snälla, starka och roliga pappa skulle hamna här.

När jag var liten brukade min pappa hela tiden säga "livet är inte rättvist" varje gång jag eller Philip klagade på något. Det kunde vara att den ena inte fick lika mycket godis som den andra, att ens klasskompis hade fått ett nytt tv-spel eller att något barn på tv:n hade fått åka till en nöjespark en hel dag. Varje gång fick vi bara som svar "livet är inte rättvist" och jag störde mig lika mycket på det varje gång. Som liten kunde man inte acceptera att någon fick mer godis än en själv, att någon hade fått något nytt tv:spel eller liknande bara för att man hörde "livet är inte rättvist". Det är lika svårt att acceptera nu när jag är vuxen. Speciellt när jag ser min pappa ligga där, medvetslös och med slangar ur munnen. Speciellt när det enda ljud som fyller ut tystnaden är ljudet från maskinen som indikerar att pappas hjärta fortfarande slår. Livet är fan inte rättvist. Det finns inget som är rättvist med att min pappa ligger där istället för att sitta på läktaren i fotbollsarenan, hemma vid middagsbordet eller bara var som helst förutom här. Han förtjänar så mycket bättre.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dagarna går som i slowmotion. Man försöker distrahera sig, försöker tänka på annat men det slutar alltid med att tankarna går tillbaka till pappa. Pappa har varit medvetslös i ända sedan vi åkte från sjukhuset. Det har varit några förbättringar i hans värden, men inga som gjort att han vaknat. Vi har varit där varje dag men man känner sig så hjälplös när man bara sitter där och inte kan göra något. Inte kan påverka vad som kan hända eller inte kunna hjälpa honom. Jag märker att Julia också är annorlunda. Jag vet inte om det är på grund av mig eller om hon också är ledsen över min pappa. Jag vet hur dom kommit närmare varandra under tiden vi varit tillsammans. Jag har nog inte vågat fråga. Det enklaste har bara varit att vara tyst. Även vid middagsbordet är det svårt att hitta något att prata om.