LOVERBOY 2

Kapitel 56

Förra kapitlet...

"Så.. Steve har, som jag berättade för dig Mrs. Smith, drabbats av ytterligare en stroke. Det är ett resultat av gliomen, som trots medicinering inte krympt så mycket som vi hade hoppats. Hans kropp har på grund av allt detta försvagats, den orkar inte längre. Och just nu är det maskiner som gör att han fortfarande finns med oss. Jag är ledsen över att behöva säga att han tyvärr inte kommer att vakna upp"

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Xanders perspektiv

Jag kommer nog låta otroligt naiv och blåögd när jag säger att jag inte trott att min pappa skulle dö. Vem som helst förstår väl att cancer är dödligt och att väldigt många avlider av det. Men jag hade alltid inställningen att inget ont skulle hända honom, och det är väl det som hålla mig från att bli till ett enda vrak fram tills nu. Nu förändras allting och den känsla jag hade inom mig att pappa kommer må bra finns inte där längre. Jag undrar för mig själv vad det är som fått allt att ändras. Är det för mammas röst när hon ringde och berättade att pappa fått en till stroke? Är det läkaren som i just denna stund sitter framför mig och diskuterar olika komplikationer, läkemedel och temporära lösningar på min pappas medicinska tillstånd. Jag kan egentligen inte sätta fingret på det förens nu. Jag kan bara konstatera att allt är verkligt och att min pappa faktiskt inte kommer överleva den här sjukdomen.

Jag väcks ur mina tankar när Julia tar min hand. Hon ser på mig med tårar som rinner ned för hennes ansikte. Hon tar sin hand och för den vid min kind och det är först då jag märker att tårar rinner ned för mina kinder. Jag klämmer fram ett litet leende och hon flyttar sig närmare mig.

Plötsligt öppnas dörren till det lilla konferensrummet och Philip kliver in. "Ledsen för att jag är sen, jag kom så fort jag kunde" säger han med andan i halsen. Han ser från läkaren till mig och sedan Julia.

"Åh Philip, vad bra att du kunde komma" säger mamma och reser sig från sin plats för att krama om honom. Hennes röst är skör och tunn och det märks att hon har gråtit. När de har släppt kramen går han mot mig och jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Alla som känner mig och Philip vet att vi inte kramas, aldrig någonsin. Du kan ju tänka dig min förvåning då när han sträcker fram armarna mot mig och kramar om mig.

"Det kommer bli bra, vi måste vara starka nu för mamma" viskar han i mitt öra och jag mumlar något instämmande tillbaka. Philip går sedan mot Julia och kramar om henne innan han sätter sig bredvid mamma.

"Som jag tidigare nämnt så har vi två alternativ här. I och med att Steves kropp just nu inte orkar så är det maskiner som håller honom hos oss. Vi kan antingen välja att hålla honom vid liv med hjälp av våra maskiner... Eller så kan vi välja att avsluta behandlingen." säger läkaren och ser runt på oss alla.

"Du menar att vi stänger av maskinerna och låter honom... dö?" Frågar Philip och läkaren nickar.

"Åh gud" säger mamma och sätter handen för munnen.

"Hur är det med alla maskiner... kan han känna det? Gör det ont? Hur stor chans är det att han vaknar?" Frågar mamma och läkaren harklar sig.

"Det är ansträngande för kroppen att befinna sig i en sån situation som Steve gör. Hans kropp orkar inte mer. Han har fått smärtstillande men det finns inga garantier på vad han känner" säger läkaren och det blir tyst i rummet.

"Mitt medicinska utlåtande är att att chansen att Steve vaknar är liten till obefintlig.

"Steve har inte lämnat några instruktioner för hur han önskar det. Det faller tyvärr därför på er att bestämma. Jag går ut i korridoren så kan ni få tala ostört. Har ni några frågor eller funderingar finns jag här" säger läkaren efter en stund och lämnar tyst rummet.