Kapitel 51

625 15 0
                                    

Jag är nu i vecka 25 och det känns som tiden bara går fortfare och fortare. Jag kan inte fatta att det var nästan 2 månader sedan jag fick veta att bönan är en liten pojke. Det är så mycket som har hänt. Tydligen ska bönan börjat få hår på huvudet och han ska kunna suga på tummen. Utöver det så har han börjat sparka väldigt mycket mer den senaste tiden. Både Xander och jag är övertygade att vi har en liten karate-pojke där inne. Sparkarna känns nu mycket mer och då och då kan man till och med se hur magen rör sig. Dom senaste veckorna har jag mått bra. Illamåendet är i stort sett borta och det enda som stör mig är huvudvärk då och då. Eller, det är rättare sagt en av de saker som stör mig. Min mage har växt mycket mer nu och det går inte längre att dölja det faktum att jag är gravid. Men till min lättnad har de blickar, viskningar och liknande som jag upplevde i början avtagit. Jag antar att de har fått något nytt att snacka om.

"Vad vill du ha till frukost?" frågar Xander där han på andra sidan köksön. Jag sitter på en av barstolarna och dricker te och ser på.

"Jag tar samma som dig" säger jag och han nickar. Xander har varit den mest omtänksamma pojkvännen / blivande pappan jag kunnat önska mig. Han gör redan så mycket för mig och bönan så jag är övertygad om att det inte finns någon bättre pappa än honom.

"Vill du känna på lite morgon-karate?" Frågar jag och skrattar. Xander ser upp från spisen och skyndar fram till mig. Han lägger sin hand på magen och när han känner en av sparkarna ser han chockat upp på mig. Han lutar sig sedan ned mot magen och säger "Du får ta det lugnt med mamma, hon har precis vaknat. Du kan iallafall vänta tills lunch med din karate-träning". Jag börjar skratta och Xander har även han ett leende på läpparna. Vi båda har, sedan vi fick reda på att bönan nu mera kan höra och känna igen våra röster, börjar prata med honom näst intill dygnet runt.

Xander går sedan tillbaka till spisen och lägger upp pannkakorna på en tallrik som han ställer mellan oss.

"Sirap?" Frågar han och jag nickar.

Vi börjar hungrigt äta de goda pannkakorna och jag förundras över hur något så enkelt kan vara så gott. Men jag antar att det är Xanders förtjänst. Han får allting han gör i köket att se så enkelt ut samtidigt som det han lagar bara blir godare och godare.

"Jag har tänkt på en sak" säger han och jag ser upp på honom.

"Vi har inte diskuterat namn än. Det har varit så mycket den senaste tiden så jag har själv glömt bort det men jag började tänka på det igår" säger han.

"Har du några förslag?" Frågar jag och han rycker på axlarna.

"Det enda jag har riktigt tänkt på är ett mellannamn..." säger han och jag nickar och tar en tugga av mina pannkakor i väntan på att han ska fortsätta.

"Jag tänkte Steven, efter pappa" säger han tveksamt och ser på mig. Det märks på hans ansiktsuttryck och hans röst att han är nervös. För vad vet jag inte. För att jag ska säga nej? För att jag inte ska gilla det?

"Det är väl jättefint! Din pappa kommer älska det" säger jag och jag ser hur Xander andas ut.

"På riktigt?" Frågar han och jag nickar.

"Såklart! Det är din pappa, det kommer vara en sån fin hyllning till honom" säger jag och reser mig upp från stolen och går fram till Xander. Jag lägger armarna om hans axlar och han ser på mig med ett stort leende på läpparna.

"Tack" säger han och jag kysser honom snabbt.

"Det är inget att tacka för, hade du inte föreslagit det hade jag nog gjort det oavsett. Jag vet hur mycket din pappa betyder för dig" säger jag och han nickar svagt.

LOVERBOY 2Where stories live. Discover now