LOVERBOY 2

Kapitel 37

( inte Xander och Julia på bilden FYI )
När jag vaknar på måndagsmorgonen är jag hur trött som helst, trotts att jag gick och la mig tidigt igår. Huvudvärken från dagen innan verkar ha släppt och det underlättar det faktum att idag är min första dag på Floridas Universitet. De två veckorna ledigt jag hade mellan bytet av skolor gick förbi fortare än vad jag kunnat ana, med Xanders pappa och allt.

Jag lutar mig över en sovande Xander och viskar "Vakna, vi måste till skolan". Jag drar fingrarna genom hans hår och tillslut ser han på mig med sömniga ögon.

"Jag vet inte om jag ska gå" säger han och suckar.

"Varför inte? Din pappa krävde att du gick till skolan idag. Han sa ju att vi båda kunde komma och besöka honom ikväll" säger jag. Xander hummar något till svar och efter en suck eller två sätter han sig upp.

"Hur mår du idag?" Frågar han när han sätter på sig ett par mjukisbyxor. Jag ler en aning åt det faktum att han inte än tagit på sig en tröja.

"Helt okej, antar jag. Jag har ingen huvudvärk och hittills har jag inte känt av något illamående" säger jag och han nickar och ler en aning.

"Bra" säger han och drar in mig i hans famn och jag känner hur han kysser mig på huvudet. Vi går tillsammans ut i köket och Xander börjar göra kaffe. Jag känner genast den starka doften och precis som några dagar tidigare vid sjukhuset så börjar jag må illa av bara lukten. Jag distraherar mig själv med att öppna kylskåpet och tar fram yoghurt som jag häller upp i en skål.

"Vad har du för lektioner idag?" Frågar Xander och ser på mig.

"Jag tror jag hade medicin på morgonen och sen familjepsykologi. Jag har för mig att sista lektionen slutade fem" säger jag.

"Din dag då?" Frågar jag och tar med mig min skål och sätter mig på en av de höga barstolarna vid köksön.

"Jag har egentligen marknadsföring inom sociala medier men jag tror att det skulle vara någon gästföreläsare där idag, eller så var det nästa måndag, jag kommer inte ihåg. Sen träning som vanligt" säger han och suckar.

"Har du bestämt hur du ska göra med laget? Om du ska berätta om din pappa..." frågar jag och han rycker på axlarna. Han tar sin kopp kaffe och sätter sig bredvid mig. Han tar min hand i sin och drar tummen längs med mina knogar.

"Jag har tänkt på det hur länge som helst men inte kommit på hur jag ska göra. Det lättaste hade ju varit att inte säga något" säger han och jag nickar.

"Jag vet, men tänk på allt stöd du kommer få. De är dina vänner, de skulle göra allt för dig. Och tänk om du förlorar din plats på grund av alla dagar du spenderar på sjukhuset istället för på planen. Om tränarna och spelarna vet varför du är borta kan du behålla din plats i laget." säger jag och jag ser hur det rycker i hans ena mungipa.

"Varför kommer du alltid med dom perfekta svaren?" jag skrattar till och lägger in hand på hans kind. Han lutar ansiktet mot den och jag känner hur hela jag blir varm av att känna hans hud mot min.

"Min träning slutar dock sent, klarar du av att vara hemma själv så pass länge innan vi åker och besöker pappa? Jag vill inte lämna dig ensam så länge när du igår mådde så dåligt" säger han och jag ler av hans omtanke. Det finns inte ens sekund jag inte känner av hur mycket han bryr sig om mig och hur mycket han älskar mig.

"Ni har väl inte stängda träningar? För isåfall kan jag sitta på läktaren och vänta på dig" säger jag och han ler.

"Skulle du göra det? Jag menar, träningarna kan vara uppemot två timmar" säger han och jag nickar.