Kapitel 34

830 21 9
                                    

När jag vaknar på morgonen känner jag mig fortfarande helt utmattad. När jag ser på väckarklockan visar den att jag sovit mer än 10 timmar. Jag vänder mig mot Xander som ligger helt utslagen. Jag ser hur hans bröstkorg sänks upp och ned av hans djupa andetag och jag kryper närmare. Jag lägger huvudet på hans bröstkorg och min arm längs hans mage. I det ögonblicket börjar han röra på sig. 

"Godmorgon" säger jag och ser upp på honom. 

"Godmorgon" säger han och lägger sina armar om mig. 

"Vad är klockan?" Frågar han och ser sig omkring. 

"Nästan 10"

"Vad vill du göra idag? Åka tillbaka till sjukhuset?" Frågar jag

"Jag lovade mamma att vi skulle vara där vid lunch. Pappa sov ändå så pass mycket så det skulle inte vara någon idé att komma tidigare än så" säger han och jag nickar. 

"Vad vill du göra tills dess? Vi kanske kan gå ut? Det verkar vara fint väder" säger jag och han nickar. 

"Det låter bra"


Träden runt omkring oss skapar som en himmel av gröna löv. Vi köpte frukost på vägen och går nu runt med varsin kaffemugg i händerna. Jag kan föreställa mig hur jag och Xander kommer spendera mycket tid här, med tanke på att det är så pass nära vår lägenhet. 

"Vad tänker du på?" Frågar han och jag slits från mitt dagdrömmande om mig och Xander på en picknickfilt mitt i parken.

"Bara hur vackert det är här. Vi skulle kunna göra allt möjligt här, äta lunch, plugga tillsammans, bara sitta..." säger jag och han nickar och ler mot mig.

"Pappa skulle nog gilla det här, om han är tillräckligt stark skulle vi kunna kasta en fotboll mellan oss, precis som han och jag gjorde när jag var lite, du vet" säger han och jag nickar.

"Hur känns det idag?" frågar jag och han rycker på axlarna.

"Nästan en lika stor chock som igår. Jag vet faktiskt inte hur jag ens tog mig ur lägenheten, jag antar att jag har dig att tacka för det" säger han och jag ler en aning.

"Jag hoppas jag inte tvingar dig till saker du inte vill, jag tänkte bara att det här kunde vara..."börjar jag men han avbryter mig med att böja sig ned och kyssa mig.

"Det här är perfekt" säger han och jag nickar. Vi fortsätter gå längs parkens lilla allé. Förbi folk med hundar i koppel, småbarn på sparkcyklar och joggare.

"Jag pratade med mamma igår när du var iväg och hämtade kaffe. Hon berättade att hon ringt Philip" säger han.

"Jag antar att det var oundvikligt" säger jag och han nickar.

"Jag har inte träffat honom på flera månader. Jag vet att han ringer mamma då och då men inte så mycket mer" säger han och jag ser upp på honom.

"Hur var det senaste gången du träffade honom?" frågar jag och Xander rycker en aning på axlarna.

"Stelt, som vanligt när vi väl ses. Ingen riktigt säger något, han frågar mig bara något om hur fotbollen går och jag svarar något enkelt" säger han.

"Jag ville bara förbereda dig på att han kommer vara där imorgon, han skulle flyga in idag" säger Xander och jag nickar.

"Du behöver inte följa med då, det vet du va? Jag tänker inte tvinga dig att träffa honom" säger han. 

"Jag vet, men jag vill följa med dig. Inte för hans skull, men för din och din pappas" säger jag och jag ser hur Xander ler och kysser mitt hår. 

LOVERBOY 2Waar verhalen tot leven komen. Ontdek het nu