Kapitel 38

713 19 5
                                    

Xanders perspektiv

Jag joggar ikapp tränaren som även han går mot omklädningsrummet.

"Coach" säger jag och han vänder sig om. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig inför den konversation jag inte på något sett förberett mig för.

"Jo det är så att jag måste berätta en sak... Min pappa har typ blivit sjuk" säger jag vilket kommer ut mycket fånigare än vad jag föreställt mig.

"Oj, jag är ledsen för din skull Xander. Hur mår han?" Frågar

"Just nu tror jag han är okej. Han har en hjärntumör men för nu är han mest trött och har ont" säger jag och ser ner i marken. Det gör ont i mig bara av att tänka på pappa i den där sjukhussängen. Att se honom så svag, att se honom i smärta och sen att se honom försöka dölja det genom att ha ett leende och skämta.

"Gud, jag hoppas verkligen han kommer må bättre. Om det finns något jag kan göra för dig så säg till. Jag finns här för dig, hela laget finns här för dig" säger han och hans ord gör mig en aning lugnad och en del av min nervositet släpper.

"Jag tänkte mest att det vore bra för dig att veta eftersom jag kanske inte kommer kunna vara här på alla träningar." säger jag och min tränare nickar.

"Det förstår jag fullt ut, ta så mycket tid du vill" säger han och lägger en hand på min axel.

"Jag hade tänkt berätta för laget också, men jag ville ta det med dig enskilt först" säger jag och han nickar. Sen gör han något jag inte alls var förberedd på, han sträcker sig fram och kramar mig. Under dom snart två år jag har haft honom som tränare har jag aldrig fått en kram av honom. Det närmaste jag fått till kram är en dunk i ryggen när vi gjort en bra match eller liknande. Missförstå mig inte, min tränare är en fantastisk person och väldigt bra på fotboll men han är ingen som bara kramar en från ingenstans.

Vi går tillsammans in mot omklädningsrummet där majoriteten av killarna håller på att ta av sig sin utrustning. Tränaren ställer sig i mitten av omklädningsrummet men ingen verkar märka att han väntar på deras tystnad. Tillslut harklar han sig och allt prat tystnat tvärt. Jag går och ställer mig bredvid honom och jag ser hur alla ser på tränaren och sen på mig, undrandes vad som sker.

"Jag tänkte bara berätta en sak för er. Jag kanske kommit vissa närmare än andra men jag betraktar er alla fortfarande som mina vänner... Det är så att min pappa har blivit sjuk. Läkarna hittade en hjärntumör och ehm..." jag börjar harkla mig för det sista jag vill är att börja gråta. Jag har gråtit så mycket de senaste veckorna.

"Läkarna uppskattar att han har drygt ett halvår kvar" säger jag tillslut och det går en djup suck i omklädningsrummet. Jag ser James gå mot mig och kramar om mig.

"Jag är ledsen för din skull, verkligen" säger han så bara jag hör och när vi släpper kramen nickar jag som ett "tack" mot honom. Flera andra i laget kramar om mig och uttrycker hur ledsna det är. Det känns skönt att ha det stödet av dom jag står närmast.

När jag duschat och kommit ut ur omklädningsrummet står Julia där och väntar på mig. Jag kunde helt ärligt inte vara gladare att se henne. Hon står och ser ned i sin telefon och märker inte att jag kommer mot henne. Tillslut ser hon upp på mig och hon skiner genast upp i ett leende.

"Hej" Säger hon och jag lägger mina armar om henne och kysser henne hårt. Hon lägger sina armar på mina axlar.

"Nu har jag gjort det, jag berättade" säger jag och hon drar in mig i en kram.

"Jag är så glad att du gjorde det" säger hon.

"Jag med, det var ganska lättande" säger jag och hon ler.

LOVERBOY 2Where stories live. Discover now