Kapitel 20

1K 22 4
                                    

När Xander gått gör jag mig i ordning för att åka till Jacob. Jag har inte berättat än att jag kommer och hälsar på honom men tänker att det kan bli en rolig överraskning. Jag går ut ur hotellobbyn och mot närmaste busshållplats. Det var väldigt längesen jag åkte buss. I Seattle kan jag i stort sett ta mig överallt bara genom att gå så det känns ovant när jag sätter mig på den lilla bussen. Mitt emot mig sitter en mamma och sitt barn i förskoleåldern. Jag ler för mig själv när jag ser att barnet har på sig en matchtröja tillhörande det lag Xander spelar i. Xander hade fullkomligt dött av att se någon bära en matchtröja som tillhör hans lag.

"Har du också barn?" Frågar kvinnan och jag väcks ur mina tankar. Jag inser att jag suttit och stirrar på barnet och jag börjar rodna en aning.

"Eh nej, jag är bara 20. Jag tittade bara på din sons tröja" säger jag och kvinnan ler och nickar.

"Lilla Sam här är ett stort fan. Vi ska gå på matchen i eftermiddag" säger hon och jag ler.

"Min pojkvän spelar i det laget så jag ska också dit faktiskt" säger jag och Sam ser storögt på mig.

"Känner du någon i Floridas collegelag? Vem då? Vem?" Han är väldigt ivrig på rösten och jag skrattar. Hans mamma ler också åt hennes sons entusiasm.

"Han heter Xander Smith, vet du vem det är?" Frågar jag och Sams ögon spärras upp ännu mer än vad jag trodde var möjligt.

"Känner du Xander?" Frågar han mållöst och jag nickar.

"Du får visa henne tröjan älskling" säger mamman och Sam ställer sig upp från sätet och vänder sig om så att jag ser tröjans rygg. Där står det SMITH med stora bokstäver och Xanders tröjnummer. Jag blir fullständigt chockad och sätter händerna för munnen.

"Gud, det här måste jag berätta för Xander. Han kommer bli överlycklig" säger jag.

"Sam fick tröjan i julklapp och har vägrat ta av sig den sedan dess. Sova, äta, leka, ja allt ska han göra i den tröjan. Det är en riktig utmaning när man vill få den tvättad" säger mamman och jag ler stort.

Jag inser att jag snart ska av bussen och får ett sting i magen över att behöva lämna Sam och hans mamma.

"Skulle jag bara kunna få ta ditt telefonnummer, jag tror Xander väldigt gärna skulle vilja träffa sitt lilla fan" säger jag och räcker fram min telefon till Sams mamma. Hon ser överlyckligt på mig och Sam bokstavligen hoppar upp och ner i sätet.

"Gud, jag vet inte hur jag ska tacka dig" säger hon och jag ler.

"Det är mitt nöje mrs...." börjar jag men inser att vi aldrig presenterat oss för varandra.

"Åh nej, kalla mig Susan" säger hon och jag räcker fram min hand och presenterar mig.

"Jag ska gå av nu, men vi ses i eftermiddag Sam och Susan" säger jag och båda ler från öra till öra.

"Hejdå Julia" säger Sam och vinkar när jag går av bussen. Jag tar snabbt upp min telefon och ringer Xander. Det tar ett tag innan han svarar.

"Hej, det är jag. Stör jag?" Frågar jag och inser att jag låter helt uppspelt.

"Nej inte alls, hur är det?" Frågar han och jag hör hur han skrattar en aning.

"Jag var precis på bussen påväg till Jacob och träffade en mamma och hennes son. Gissa vad för tröja hennes son hade?"

"Ingen aning, berätta" säger han.

"En mini-version av din matchtröja. När jag berättade att du var min pojkvän och att jag kände dig blev han helt galen" säger jag och jag hör hur Xander häftigt andas in.

LOVERBOY 2Opowieści tętniące życiem. Odkryj je teraz