LOVERBOY 2

Kapitel 23

När jag var liten hade jag alltid svårt för att säga hejdå till någon, det är iallafall vad mamma har berättat. Jag kunde stå hur länge som helst och bara skrika och gråta så fort någon sa att de skulle gå. Jag vet inte vad det berodde på, om jag inte visste om de skulle komma tillbaka eller bara tanken av att jag skulle vara ensam kvar. Över tid har det blivit enklare, som mycket blir när man blir äldre. Jag har lärt mig att folk oftast kommer tillbaka och att jag inte kommer bli lämnad ensam kvar. Men det är fortfarande svårt att säga hejdå till någon när man inte vill något annat än att den ska stanna kvar. Det är som en klump i magen. Och just den klumpen i magen har jag just nu. Den känslan av att inte vilja säga hejdå finns i hela min kropp. Jag och Xander står utanför flygplatsens stora entré. Vi har bara stått och hållit om varandra så länge att jag tappat bort tiden. 

"Jag vill inte åka" viskar jag med ansiktet tryckt mot hans hals. 

"Jag vet, jag vill inte heller att du ska åka" säger han med en väldigt mjuk och lugnande röst. Han släpper kramen och lägger istället händerna på varsin sida om mig ansikte. Han ser in i mina ögon och jag får lust att gråta. Jag vet att det är drygt en vecka tills vi ses igen. Och jag vet att par har behövt vara ifrån varandra väldigt mycket längre än oss. Men det är något med att veta att jag kommer vara ensam, utan honom, som gnager inom mig. 

"Vi ses på måndag" säger han och jag nickar. På måndag börjar vårlovet och jag har redan bokat biljetter för att kunna vara här hela veckan. Xander kysser mig och jag ler en aning. 

"Det kommer gå jättefort" säger han och jag nickar återigen. 

"Rätt som det är kommer det vara måndag och vi kommer träffas, vi kommer kunna se på en massa lägenheter och bara ta det lugnt hela veckan" säger han och kysser mig på kinden. 

"Jag ringer dig när jag landat" säger jag och han nickar. 

"Det blir jättebra. Men nu måste du skynda dig så att du inte missar ditt plan" säger han och jag tar min väska. Innan jag går kysser jag honom hårt och länge. Det är som att jag tar in allt jag kan få av honom. Jag andas in innan jag vänder mig om och går in i flygplatsen. När jag vänder mig om ser jag att han står och ser efter mig. När vi får ögonkontakt ler han och jag ler tillbaka. Sen går jag mot närmaste incheckningsdisk. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nästa dag

När jag går mot den stora huvudbyggnaden är jag väldigt nervös. Tanken av att jag rektorn skulle säga nej till att låta mig byta till Floridas universitet gör mig livrädd. Vad gör jag om han säger nej? Jag försöker intala mig själv att tänka positivt och inte ta ut något i förskott. Väl inne ser jag mig omkring efter någon typ av skylt som kan peka mig i rätt riktning. En pil med orden "Administration och rektor" leder mig till något form av väntrum. 

"Hur kan jag hjälpa dig?" frågar en kvinna med grått hår och glasögon. 

"jag har bokat tid för möte med rektorn" säger jag och hon ser ner på datorn. 

"Ms. Rydell antar jag" säger hon och jag nickar. 

"Det är bara att slå dig ned, jag säger till när Mr. Willbury är ledig" säger hon och jag ler tacksamt. Efter några minuter öppnas dörren till rektorns kontor och han välkomnar mig in. Vi skakar hand och jag visas till en stol framför hans gigantiska skrivbord. Rektorn, eller Mr. Willbury,  är i runt 60-årsåldern och hans kontor är större än tre studentrum sammanlagt. Vad gör man ens med ett sånt här stort kontor?