LOVERBOY 2

Kapitel 53

Förra kapitlet

"Vad är det som har hänt? Jag fick bara ett samtal från din pappa att komma ditt sjukhuset!" Säger Xander och ser på mig. 

"Ms. Rydell har drabbats av sammandragningar, något kroppen görs för att förbereda sig för förlossningen..." börjar läkaren.

"Det brukar hjälpa med ett varmt bad eller värmekudde. Gör dom mer ont går det bra att någon enstaka gång ta paracetamol" säger han.

"Så min flickvän får så ont att hon behöver åka ambulans in och du rekommenderar ett varmt bad eller paracetamol?" säger Xander irriterat mot läkaren. Hans tonläge är stöddigt och jag klarar inte av det här längre.

"Vad håller du på med?" Frågar jag och ser på honom när läkaren och pappa lämnat rummet.

"Du kan inte komma in här, drygt 1 timme senare... Dessutom påverkad och skälla ut läkaren som var den som hjälpte mig!"

"Jag har bara druckit några öl" säger han tyst och ser på mig.

"Jag skiter i vad du har druckit. Det funkar inte att du kommer in här och agerar hjälten när du inte ens gick och få tag på när jag låg här! Jag trodde att vårt barn hade dött Xander!"

"Jag vet, jag ber om ursäkt" säger han

"Det kommer krävas mer än en ursäkt från dig för att jag ska förlåta dig just nu"

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Julia" säger Xander efter mig när jag börjar gå mot sjukhusets utgång. 

"Vad?" Svarar jag med snäsig ton utan att vända mig om. Han kommer snabbt ikapp mig och lägger en hand på min axel. 

"Prata med mig, snälla. jag vet, jag vet att jag var dum i huvudet som inte svarade i telefon och att jag var dum i huvudet som var elak mot läkaren. Jag ber om ursäkt" säger han. 

"Bilen är fortfarande kvar vid mataffären. Vi får åka buss dit och hämta den" säger jag men Xander bara skakar på huvudet. 

"Jag ringer en taxi" säger han och tar upp hans telefon.

"Han kommer om 10 minuter" säger Xander när han lagt på luren och jag nickar och går mot en av parkbänkarna utanför entrén för att gå och sätta mig. Jag känner mig tung i kroppen, förmodligen av utmattning. Jag har inte ont längre på samma sätt längre utan nu återstår endast efterkänningar. Jag lutar mig mot ryggstödet och andas ut. 

"Bara säg vad du känner" säger Xander och sätter sig bredvid mig. 

"Jag känner mig trött, hungrig och som om jag bara vill hem just nu" säger jag och ser rakt fram. 

"Och vad känner du om mig?" hans röst bär på en nervositet jag sällan hör hos Xander.

"Jag känner mig arg, ledsen och besviken" säger jag lika monotomt som innan. 

"Jag vet, och jag förstår dig! Jag hade känt samma sak om..." 

"Om vadå? Om du var 20 år och gravid och upplevde smärtor så starka att du var övertygad om att ditt barn skulle dö. Om du hade 20 miljoner saker att tänka på som alla uppkommande tentor eller det faktum att ingen av oss har något jobb för att försörja vårt barn" 

"Jag vet att det är läskigt Julia och jag vet att jag aldrig riktigt kommer förstå exakt hur du känner med din graviditet. Men jag vill vara där för dig och stötta dig. Vi är en familj nu" säger han och jag ser på honom.