Bad habits ✔

HÅLL KÄFTEN BARA MELANIE

(Melanies POV)
-Melanie du borde ge han ett svar
-Varför?
-Det har gått en vecka och han är inte sig själv, han förtjänar ett svar
-Är du allvarlig nu? Han förtjänar ett svar? Han har hållt detta hemligt för mig plus tror du inte jag förändrats? Jag sover knappt längre, som förut, Min matlust är borta, som förut, Jag vill dö, som förut, jag letar desperat efter rakblad varje dag utan att lyckas, cigaretterna har kommit tillbaka. Men skillnaden är väl att detta är nytt för han och mig kan man inte göra något om?
Argt ställde jag mig upp och gick ut. Jag hörde Marcus skrika efter mig att jag inte skulle ut men va fan, Låt mig gå ut.
Jag gick till skogen och satte mig på en sten. Det välkända fru cigarettpaket var tillbaka med sin man tändaren. Jag tände giftpinnen och tog ett bloss. 
-MELANIEEE
-MELANIE ÄR DU HÄR?!
Två väl igenkända röster ropade mitt namn, dessa namn var inga mindre än Martinus och Marcus. Så tyst som jag kunde ställde jag mig upp och försökte smyga därifrån. Men oturligt nog fick Marcus syn på mig så jag börja springa. Vilket även han gjorde..
-MARTINUS HON ÄR HÄR
båda två sprang nu efter mig som galningar i skogen på jakt efter sitt byte. Mitt ben värkte något enormt medans jag sprang men fokuset låg inte där.
En rot kom och jag hann inte flytta på mig så jag snubbla och ramla på det benet som jag hade ont i. Högt skrek jag av smärta och gråten satt i halsen. Killarna kom ikapp mig och nu satt båda på huk framför mig.
-Melanie, hur går det?!
-Bättre utan er
-Vi blev rädda, ok?
-För att jag var ute själv 1 timma?
-Två faktiskt men ja
-Jag gick ju ut av en anledning och det var av att slippa er två
-Men nu gör du inte det eftersom om jag gissar rätt kommer du inte kunna stödja på benet idag
-Jag kan visst gå och behöver inte eran hjälp
-Okej, visa då och om du kan gå så låter vi dig gå och vi går hem
-Mm, visst
Långsamt ställde jag mig upp för att märka att det inte gick så jag ramla ner igen.
-Vad var det jag sa?
-Käft Marcus
-Kom
han kom närmare mig och genast drog jag mig bak med armarna
-Bort! Jag vill inte ha din eller din hjälp.
-Du ska hem, nu Melanie!
-Men nej sa jag, gå bort från mig!!
-Hallå sluta hålla på nu
Han försökte komma närmare men jag gav han samma svar tillbaka genom att dra mig längre bak med mina armar.
Från ingenstans kom Martinus fram och bar upp mig på hans axlar.
Jag blev arg och slog han om och om igen på ryggen.
-Släpp mig! Jag vill ner, nu!
-Nej.
-MEN SLÄPP MIG!!
Jag fortsatte att slå han på ryggen men han visade inga reaktioner.
-Jag vill inte att du rör mig! Släpp mig nu säger jag!!
-HÅLL KÄFTEN BARA MELANIE