Bad habits ✔

Det var pappa

(Melanies POV)
-Hej
-Hello, hade du roligt?
-Jupp
Han kom närmare och var påväg att krama mig innan han stannade upp.
-Jag sa inget dumt Melanie!
-Va? Vad har jag gjort?
-Jag ser dina nya sår på nacken och du luktar rök!
Jag svara inte utan kollade ner i marken
-Trodde du inte jag skulle se dem i nacken? Och trodde du verkligen inte jag skulle känna lukten?!! Du sa att du inte skulle göra något dumt?!!
-Förlåt...
Han skulle precis svara men då öppnades dörren av Martinus.
-Varför skriker du Marcus? Det hörs ända nerifrån
Marcus vände sin blick mot mig och jag kolla bedjandes mot han. Han sucka och vände sig om mot Martinus igen.
-Det va inget..
-Säkert?
-Säkert
-Okej
Han gick ut och stängde dörren efter sig. Marcus kollade nu strängt på mig igen.
-Du lovade Melanie
-Är det ens en stor grej att jag gjorde det?
-JA DET ÄR DET!! DET ÄR ALLTID EN STOR GREJ IFALL DU SKÄR DIG
-Skär du dig igen?
Dörren hade öppnats och där stod Martinus och kollade på mig.
-Har du stått där hela tiden?...
-Svara på frågan
-Asså...Ehm....Kanske...
Sa jag osäkert och kollade ner ennu en gång.
-Marcus får jag prata med henne själv lite
Det blev tyst så jag kollade upp och såg att Marcus kollade undrandes på mig.
Jag nicka nej men precis då vände han sig om.
-Visst
-Tack
Han stängde dörren försiktigt efter sig och Martinus satte sig mittemot mig på madrassen.
Han hade inte ens öppnat sin mun eller något och ändå lyckas en tår rinna ner från mitt öga.
-Gråt inte..
-Mhm
-Du sa att vi skulle fortfarande vara vänner? Ellerhur?
-mm
-Så berätta för mig varför du har börjat igen?..
Ska jag säga sanningen eller ska jag ljuga? Om jag ljuger märker han det. Men säger jag sanningen så blir han sårad och kanske hamnar på samma spår som jag är just nu på och det vill jag inte..
-Det är inget..Tänker bara för mycket
-Du ljuger men jag förstår dig, det kan nog ta tid innan du börjar lita på mig
-Det är inte det
-Vad är det då?
-Inget..
-Men bara så du vet så är du mycket mer värd än det du håller på med
dörren öppnades och vid dörröppningen stod Marcus
-Filmen har startat och om du inte vill att mamma och pappa märker borde du komma ner
-Kommer
-Jag ska bara duscha
Dem gick tillsammans ner och jag gick till badrummet för att duscha.
När jag var klar så gick jag ner och satte mig bredvid Marcus längst ut på kanten av soffan. Filmen rullade och från ingenstans så ringde min mobil. Jag tog upp den och kolla vem det var då det var ytterst sällan att någon ringde. Jag började skaka och jag visa Marcus vem det var som ringde. Han kolla med uppspärrade ögon mot skärmen. Han viskade sedan till Martinus som kollade nu lika chokat fast nu på mig. Vi gick upp och jag satte mig ner direkt då jag kände mig helt svimfärdig. Det var pappa.