F J O R T O N

2.1K 40 5
                                    

I detta kapitel kommer det bli ganska många perspektiv byten så ni vet <3
Chanels perspektiv

Jag kämpar, jag kämpar med allt jag kan. Trotts alla slag jag får ta emot försöker jag.
Vart tar han mig? Jag har under en kort tid börjat se suddigt. Alla slagen i ansiktet har börjat bilda mer blod, vilket har gjort mig ostadig. Jag har för mig att jag fick i mig någon slags vätska, men jag vet inte vad. Allt är för sluddrigt. Jag dras endast efter som en vante efter Felix som ryter åt mig att skynda på.
Plötsligt slås en dörr upp som jag tror leder in till ett trapphus. Jag ramlar mig upp för trappan, min mobil surrar efter surr hela tiden. Så fort jag försöker få upp den ser Felix det och ryter åt mig.
En gång under "resan" hit lyckades jag få upp den, såg namnet som alltid bildat ett leende på mina läppar. Lyckas skriva in ett sms till dig.
Men blev snabbt påkommen av Felix.
Men allt jag vill just nu är att vara i din famn, där jag alltid känner mig trygg.

                          Dantes perspektiv

" Numret du försöker nå, har ingen abonnent"  hör jag gång på gång, efter varje samtal. Som just nu är uppe i 82.

" Hon fkn svarar inte!!" Skriker jag frustrerat ut, men samtidigt oroligt. Killarna och Mathilda kollar ännu oroligare på mig, något jag skrikit på dem att inte göra. För det gör mig mer nervös över om hon verkligen är okej.

" Vi drar till henne och ser om hon lyckats komma hem" ger Corre som förlag vilket vi alla går med på, trycker in gasen på bilen och Axel börjar köra mot hennes hus.
När vi kommer fram går vi raka vägen in utan att knacka. Corre vet vart extra nyckeln ligger så på direkten var vi inne. Kollar igenom alla rum, skriker hennes namn men får aldrig något svar. Inte ens Emil är hemma.
Nästa tänkbara ställe är väll hos Eric, trotts att dem knappt haft någon kontakt alls på senaste vill vi i alla fall vara säkra på att hon inte är där.

Fem timmar senare

Jag kollar på klockan, 03:21. Vi har varit ute och letat i ungefär 5 timmar nu, men jag ger inte upp. 
Vart är du någonstans? Vart kan du ha tagit vägen? Det känns som en film. En hemskt film. Där flickan är borta och ingen får tag på henne.
Kan du inte bara svara? Lever du ens? Ja? Det är klart du gör.
Ett sms fick min uppmärksamhet att dra till sig.

Chanel: 03:29
Hjälp


( läs inte detta om du är känslig)

Chanels perspektiv

Lyssna på So cold ( the good wife trailer) för mer empati:)

Jag skriker, allt jag kan. Men han lyssnar inte, utan han fortsätter. Jag puttar, så hårt jag kan. Men det går inte, han fortsätter. Jag försöker knäa dig, men det går inte. Han är för nära mig, snarare i mig. Tårarna spurtar längst kinderna, varför slutar han inte? Han håller för min mun, men går ner mot halsen. Stryper mig, så jag inte kan andas. Han börjar köra snabbare. Nej nej nej nej nej.
Ta i nu, ta i allt du kan Chanel, knäa han.
Jag lyckas, han "ramlar" av mig. Ner på golvet i fosterställning. Jag kastar mig upp, på med byxorna och ut. Med tårarna sprutandes ner för kinderna. Dem salta tårarna blandas med det forsande regnet som lagt sig över Stockholm.
Min första instinkt är 'spring' vilket jag gör, bort härifrån. Bort från Stockholm.
Jag måste härifrån, och det är nu.
Någon skriker bakom mig, att stanna. Kan det inte bara vara du, som kommer och kramar om mig. Där jag kan gråta ut. Dante.
Men nej, det är Felix äckliga skrik som ryter att jag ska stanna och komma tillbaka.
Spring fortare, kämpa. På mina ganska ostadiga ben som är alldeles för svaga egentligen, lyckas jag faktiskt springa snabbare.
Hans fotsteg som är snabba hörs bakom mig, men jag är snabbare.
Jag vill ringa dig, men jag har inte tid.
Längre fram ser jag tunnelbanan, dit ska jag. Bort härifrån. Men jag vill till dig, men jag kan inte.
Jag kommer springandes ner till tunnelbanan, och hinner på en sekund innan han. Rädd för att han ska hoppa på nästa, jag vet inte vart den här banan går. Bara jag kommer bort härifrån.

När jag kommer fram känner jag igen mig, många gånger när jag var på besök här i Sverige var jag här. För att besöka min älskade kusin, Josefin.
För första gånger på 5 timmar får jag upp min mobil.
167 missade samtal från Dante, 40 från Corre. 21 från Ludde,15 från Noel och Axel och 3 gånger från någon främling. Massvis av Sms.
Men just nu vill jag bort från allt och ha lite ensam tid.
Signal efter signal, men plötsligt svarar hon.
Efter många om och men plus en lång förklarliga som fått mig att böla ut har jag bokat ett snabbtåg till Gävle.
Jag väntar på perrongen, rädd att han ska komma hit. Jag skakar av rädsla, jag fryser, då det ända jag har på mig är en hoodie.
Jag vill inte ringa dig än, men jag vill att du ska veta att jag är okej. Fast än jag inte är det.
Jag känner mig äcklig.
Tåget är framme, med osäkra steg går jag på. Sätter mig på mitt säte. Somnar, vaknar, somnar, vaknar, somnar vaknar. Att jag varje gång somnat vaknar av den förskräcklig synen av han vågar jag inte somna om igen. Min mobil har dött, för längesen. Vilket gör mig rädd, tänk om han kommer. Tanken skrämmer mig.

                        Dantes perspektiv

Sms får mig att bli skräckslagen, paniken börjar stiga. Vad menas med "hjälp?"

" Hallå!" Skriker jag ut, vi alla är samlade hos Corre. I hop om att hon skulle komma hit. Dem andra gav upp efter 6 timmars letande ute. Så dem tvingade med mig hit. Oron sitter i mig hela tiden. Mitt ben skakar konstant. Mobilen har jag framför mig hela tiden, kanske hon någon gång ringer.

" Vadå?" Frågar Corre. Jag svarar inte utan visar henne istället sms:et, som får hennes ögon att spärras upp.

" Fan fan fan fan, vafan gör vi nu?" Skriker hon ut.
" Får se?" Säger Ludwig, jag ger han mobilen så att Noel och Axel också kan se.
"Helvete" suckar Ludwig ut, Noel ser ut att tänka, medan Axel begraver sitt ansikte i sina händer.
" Vad fuck ska jag svara?" Säger jag irriterat samtidigt som jag börjat gå fram och tillbaka.
" fråga vart hon är"

Jag: 03:32
Vart är du?

Snälla svara.

Är du okej?

Vi alla väntar på dig hos Corre.

Är skit orolig.

Snälla svara.

" Dante du borde sova, vi letar mer imorrn" säger Ludwig, ger mig en klapp på axeln och försvinner in till ett rum med Corre. Noel och Axel försvann också någonstans.

Men jag sitter kvar här på soffan, och väntar in dig.

________________________________
😢😢😢

Ig: _Hovahtakeovah

Rösta snällaaa<3 Det är ganska många som läser men inte röstar. Hade varit jätte snällt<3
                                                                  

Dina lögner suger || Dante Lindhe Where stories live. Discover now