Chanels perspektiv
2 dagar har gått sedan jag drog från Stockholm till Gävle. Jag har valt att inte svara mina vänner, eller Dante. Dels för att jag vill smälta allt som nyss hänt, och för att jag är 110% säker på att dem kommer och hämtar mig på momangen. Något jag vill, men ändå inte.
Jag befinner mig just nu i soffan, nerbäddad under en filt och kollar min älskade serie OC, tack vare Dante. Någon jag saknar, mycket faktiskt. Men jag måste vila, trotts att jag vill vila i din famn.
Tårarna verkar aldrig nå sitt slut, dagligen gråter jag. Konstant. Över vad som faktiskt hänt mig, varje tanke på Felix får tårarna att välla över. Likaså nu.
Min mobil ringer över 20 gånger per dag, men jag svarar aldrig. Alltid är det antingen Corre, Ludwig, Noel, Axel och såklart Dante, som ringer mest. Jag har redan förklarat hela situationen för Emil. Han har aldrig gillat Felix, vilket jag förstår. Han såg igenom han på direkten, likaså Corre. Men jag gjorde aldrig det.
Jag väcks ur mina tanker när min mobil surrar på högsta nivå liggandes på bordet framför mig.
Corre, det är klart. Jag tänker först inte svara, men efter allt surr som jag inte orkar stänga av, överväger jag. Jag svarar. Men först, samla dig lite mood.
Men innan jag hinner svara slutar surret att surra, något jag inte behöver bry mig om då jag vet att det börjar igen.
Jag ställer mig upp, framför soffan, samlar mig, tar 3 djupa andetag och trycker på svara. Nu är det försent, för plötsligt hörs en chokad röst genom högtalaren.
" V, va va va va? Chanel är det du?" Säger Corres chokade röst. " Hmm" svarar jag osäkert, jag borde aldrig svarat, jag är inte redo för det. För nu vet jag att dem kommer komma på direkten.
" Herregud Nell du fattar inte hur oroliga vi varit!" Nästan skäller hon på mig, och jag skäms lite. Att jag faktiskt gjort mina vänner så oroliga.
" Hallå Nell är du okej? Vad hände? Eller vart är du?" Frågar hon stressat och jag kan höra hur hon går fram och tillbaka.
" Ja, jag är hos Josefine" mumlar jag, rädd över vad svaret kommer bli.
" Men, va varför det?" Vad ska jag svara nu? Ska jag erkänna?
Jag tar ett djupt andetag, börjar nervöst bita på nageln och känner tårarna bränna bakom ögonlocken, ena benet börjar jag hopplöst skaka på. Jag vill inte gråta, helst vill jag inte prata om det, men jag måste våga öppna mig för Corre.
" Hallå?" Hör jag Corres röst säga, en gnutta oroligt.
" Han-" börjar jag, torkar bort en tår och samlar mig.
" Han våldtog mig Corre" säger jag och brister ut i gråt, sätter mig på huk på golvet och låter tårarna forsa. På andra sidan luren är det tyst, endast några enstaka ord från Corre. Trodde jag. För nästa sekund hör jag en röst som jag inte trodde var med.
" Hur mår du nu?" Hans röst gör mig lugn, på något sett. Den är så, så lugnade, så mjuk och så härlig att höra.
Till en början får jag inte fram några ord, jag är bara glad över att höra hans röst.
Jag snörvlar till för att försöka prata, men kommer mer fram som små ljud.
" Ja, ja vet inte" får jag fram mellan tårarna, som aldrig nåt sitt stopp.
" Hjärtat ska jag komma?" Någon jag trodde var Dante, men det var Corre. Jag nickar som svar, trotts att jag vet att hon inte ser det.
" Mm" mumlar jag, och gör mig ett tappert försök till att torka bort tårarna. Men dem fortsätter bara.
Sekunden efter lägger jag på samtalet, utan att säga hejdå. Jag måste få gråta ut ifred, även fast jag gjort det i två dagar.
Händerna placerar jag i ansiktet, och låter tårarna forsa. Ända lilla tanke på Felix får mig att gråta, varje gång.
Men det ända jag kan tänka på nu, är du.
Tre timmar senare
Regnet smattrar längst Gävles tråkiga gator, efter samtalet med Corre ville jag bara ut. Slappna av och bara andas, jag har aldrig lämnat Josefins lägenhet sen jag kom hit.
Jag slår mig ner på en bänk, som var alldeles för blöt. Men det är jag också så varför ska jag bry mig.
När jag sitter här, på en bänk i Gävle, tänker jag.
Vad enkelt allt hade varit om jag inte hade funnits.
Ingen vill ändå ha en tjej som mig, jag har ingenting, kanske pengar men det andra vet jag inte. Jag har ingen mamma och pappa i närheten av mig, jag har en vän, om man bortser Ludwig,Axel och Noel har jag en vän.
Jag kommer nog aldrig finna mig kärleken, jag trodde jag hittade Felix, men nej.
Kärleken hatar nog mig, trotts dig.
Lite längre fram ser jag en gestalt, en gestalt som påminner mig om någon, men jag vet inte vem. Personen är alldeles för långt bort.
Jag tänker inte mer på det utan börjar virra runt i mina egna deppiga tankar igen.
Men jag kan inte låta bli att kolla på den där personen, den är närmare. Men vem är det?
Rädslan börjar direkt stiga i min kropp när jag ser att personen rör sig mot mig.
Tänk om det är han, Felix.
Hjärtat pumpar allt fortare, pulsen går uppåt och jag är mer än redo att springa här ifrån. Men när personen kollar upp från sin svarta luva den har på huvudet tappar jag allt.
(Sätt på en deep låt om ni vill, jag får mer känsla då<3)
Jag reser mig snabbt upp, och springer till dig. Kraschar rakt in i din famn, där jag känner mig trygg. Där jag kan gråta ut, där jag vet att jag inte kommer bli dömt för tårarna som faller mot din axel.
Dina armar runt min midja, som har ett hårt och stadigt grepp, det är där jag vill vara. Med mina armar runt din hals och mitt ansikte nerborrat mot din hals.
Din hand som drar mig långsamt över ryggen, och dina lugnade kommentarer. Som jag alltid kommer tro på.
Jag kramar om dig hårdare, rädd för att du ska försvinna.
För tänk om allt skulle vara en dröm, att jag vaknar upp och inser att du inte är här med mig som jag trodde.
Men nej, jag drömmer inte. Du är faktiskt här med mig.
__________________________________
Tycker verkligen musik gör det hela såååå mycket bättre, lyssnar alltid på So Cold när jag skriver sorgligt!! Blir dels bara glad av slutet på dehär kapitlet<3
Plzzz kommentera vad ni tycker, blir sååå glad. Ni anar inte<3 och rösta gärna. Är så tacksam för alla som läser,röstar och kommenterar!! Ily<3
Ig: _Hovahtakeovah
