Pulsar genom mörkret

Kapitel 2

Sami

Sami tittar på sin lillasyster, som förstenad av ljudet från fotstegen, Sally tittar tillbaka. Sallys ögon är mörka av skräcken för att den vita gamla dörren till rummet ska öppnas. Sami släpper snabbt ner sina skor utanför fönstret och stänger det. Fönstret klagar lite när hon sätter fast den nedre haspen och ger då ifrån sig ett knarrande ljud. Fotstegen tystnar, väntar. Väntar på att rätt ögonblick ska uppenbara sig. Varken Sami eller Sally vågar röra sig, de vet att minsta rörelse kan få det gamla trägolvet att knarra under deras fötter.

Sami låter andetagen minska i längd och ljud, hon håller nästan andan i väntan på att fötterna utanför rummet ska börja röra sig - röra sig bort från dörren - tillbaka till vardagsrummet. En sekund... Två sekunder... Tre sekunder... Fyra sekunder... Fem sekunder... Hon andas långsamt och tyst ut genom sina nästan helt stängda läppar som fortfarande bär sin lila nyans från nattens kyla. Fotstegen hörs igen, de försvinner bort, tillbaka till det gamla sorgliga mörka vardagsrummet. De båda andas ut och tittar stelt på varandra. Sami öppnar fönstret och sträcker sig efter sina svarta kängor som hon denna gång inte slår mot väggen. Istället pillar hon bort snön som fastnat i sulans mönster med fingrarna för att skapa så lite ljud som möjligt.

"Tack för att du öppnade fönstret åt mig." viskar Sami till Sally och ger henne en lättad blick. Sally besvarar den med ett litet leende som syns i hennes ögon, hennes ögon som nu blivit sin naturliga blåa färg. Det mörka är borta och Sami kan se hur den lilla kroppen sjunker ihop med nån centimeter när hon slappnar av. 

"Ja men du kan ju faktiskt skicka ett sms eller något nästa gång. Jag trodde faktiskt du var hemma... Du vet ju att jag inte vill va själv med mamma och pappa på kvällarna, speciellt inte på lördagskvällarna." Sally tittar på henne med ett sorgset och samtidigt irriterat uttryck men hennes ögon avslöjar henne alltid. Sami kan se att hon är glad att hon hade varit ute, att hon inte hade varit hemma. Det hugger till i Samis mage, ett sånt där obehagligt tryck, som när någon sparkar på en. Man måste nästan böja sig som ett U när man får den känslan, något var liksom fel, något stämde inte.

Det går en kort stund innan någon av dem säger något, de bara sitter där i mörkret. Det enda som lyser upp rummet är ljuset från strålkastarna vid fotbollsplanen som letar sig in genom fönstret och strimman av ljus som lyckas ta sig in under dörren från hallen. Sami sitter på sängkanten som är bäddad med de lila sängkläderna som hennes lillasyster fick i födelsedagspresent förra året, från deras mormor. De känns lena mot hennes nakna hand. Hon låter den långsamt stryka över täcket. Kroppen börjar bli varm, hennes byxor och jacka håller på att torka efter all tid på den våta stubben. Rummet luktar vanilj, härlig vanilj. Det är parfymen som Sally köpte till sig själv på alla hjärtans dag. Hon hade visat Sami med glädje vad hon köpt till sig själv den dagen för pengar hon hade sparat ihop på egen hand.

Sally vänder sitt huvud och tittar på sin storasyster, hon lägger huvudet på sned och ser så där otroligt, underbart söt ut som bara hon kan. Om Sami ska vara ärlig så är det lite störande hur söt hennes lillasyster kan vara ibland.

"Det kanske är dags att sova. Jag är rätt trött faktiskt." Hon gnuggar sig i ögonen som nu inte är riktigt lika röda längre, Sami ger henne ett leende.
"Mm, det kanske är bäst. Om jag kryper genom garderoben kan du ge mig mina kängor sen?"
"Visst, jag tror jag har nån gammal ICA-påse här nånstans som du kan få om du vill ställa skorna på den så blir det inte märken på golvet."
"Aa, det vore superbra." Sami har ett mjukt leende på läpparna, tacksam för sin syster. Trots att hon ibland är för söt för sitt egna bästa. (Eller så är Sami helt enkelt bara lite avundsjuk.)