Pulsar genom mörkret

Kapitel 29

Sami

Sami öppnar sakta sina ögon, hennes kudde är våt från tårarna hon fällt under natten. David sover djupt vid hennes sida trots att det ljusnat utanför fönstret. Han har sparkat av sig täcket och små pärlor av svett vilar mitt på hans bröstkorg. Han är varm, alltid varm raring... Sami fryser, hon har täcke på sig men är ändå kall. Även om David ligger bredvid henne så varm och vacker. Skivan spelas fortfarande, David satte den på repeat.

Hon ligger och lyssnar. Sänker tempot på sina andetag. I sina tankar sjunger hon med till låten. I knew I loved you before I met you, I think I dreamed you into life, I knew I loved you before I met you, I have been waiting all my life, There's just no rhyme or reason, only this sense of completion, and in your eyes, I see the missing pieces, I'm searching for, I think I found my way home... Så underbar musik. Du känner mig så väl min ängel, tänker Sami medan hon vänder sitt huvud för att titta på David. Hans ansikte är avslappnat, hans mun är lite öppen och han andas tungt.

Hon reser sig upp, sätter fötterna på golvet och ställer sig upp. Huvudet gör ont och hon är lite snurrig. Davids jogginbyxor åker på trots att de är allt för stora för henne och hon går ut till köket. På jakt efter vatten. Hennes strupe är alldeles torr. Hon möts av Thomas, Davids pappa, som står lutad mot köksbänken med en kopp kaffe i handen. Han ler när han ser henne och lyfter sin kopp i en tyst fråga om hon vill ha en kopp. Sami nickar och går ut ur köket. Hon tar på sig Davids jacka och går ut för att röka. Nog för att hon är törstig men ciggen lockar ännu mer.

Hon plockar upp en utav cancerpinnarna och tänder den, drar ett djupt bloss. Nikotinet forsar ut i kroppen och får hennes redan dunkande huvud att pulsera lite lätt. Hon andas ut med en suck och gårdagen kommer rusande tillbaka mot henne.

Jacob, David, dans, musik, alkohol, tårar, rädsla och panik blandat med glädje och nöje. Det hela är ett enda virrvarr av kaos i hennes tankar. Jag trodde aldrig jag skulle behöva se dig igen... Trodde det var avslutat, att du var borta. Att du, att du hade hittat någon annan att äga. Hon drar några fler bloss och försöker skaka av sig den krypande känslan av rädsla som långsamt sprider sig.

När hon kommer in står Thomas kvar på samma ställe men med en kopp rykande kaffe bredvid sig. Sami går fram och tar den. Hon har inte träffat Thomas på väldigt länge även om hon ofta är hemma hos David. Han jobbar oftast. Sami sätter sig vid köksbordet och smuttar på sitt varma kaffe. Thomas har hällt i lite mjölk precis så som Sami vill ha det. Han sätter sig mitt emot henne.

"Det var längesedan jag såg dig Samantha." säger Thomas och tar en klunk av sitt kaffe.
"Mm, det var ett tag sedan." svarar Sami lite försiktigt och sätter ner kaffe koppen på bordet. Hon drar snabbt ner sina armar under bordet för att dölja sina skärsår och ärr. Skulle tagit på mig en långärmad...

"Hur är läget då?" frågar Thomas med ett leende. Han försöker låta yngre än vad han är och Sami tror att han gillar att prata på det sättet så hon brukar inte kommentera det.
"Öm, det är la.. Okej, antar jag." svarar Sami och stirrar ner i sin kopp med kaffe. Vätskan ligger stillsam och brun i den svarta koppen. Plötsligt vill hon inte ha det. Det får magen att vända sig.

"Det låter inte som att det är så bra och vad jag har förstått på David så mår du inte alls bra." Thomas tittar på Sami med snälla ögon, han har lite stubb i ansiktet och hans blå tröja är lite för stor. Hans röst är lugn och stillsam. Lite grov och brötig, likt Davids fast ändå inte.

Sami suckar, det är ingen idé att försöka ljuga för Thomas när han redan vet.
"Nej, nej det är väl egentligen inte så bra, men David gör det lite bättre. Du har en väldigt fin son Thomas. Hade inte kunnat be om en bättre vän." säger Sami i ett försök att vända samtalet bort från henne själv. Hon tittar på Thomas med vad hon hoppas är glada ögon.