Pulsar genom mörkret

Kapitel 10

Sami

Hennes mobil vibrerar, -Buzz, Buzz- låter den på hennes nattduksbord jämte sängen. Hon plockar upp den och trycker lite lätt på skärmknappen och displayen lyser upp.

David<3 ; 2016-11-19, 11:38
Hej hjärtat vad gör du? 

Hon läser sms:et från David och ett leende sprids på hennes läppar, det är en och en halv vecka sedan hon hörde från honom senast och det var ingen rolig tid. Hon trycker snabbt ett svar och skickar iväg.

David<3 ; 2016-11-19, 11:39
Hej, har nyss vaknat
tänkte klä på mig och
gå en runda i skogen.
Vill du följa med?

Hon väntar spänt på svar medan hon tar på sig sina kläder. Och efter bara någon minut kommer det.

David<3 ; 2016-11-19, 11:41
Ja, visst. Ska jag komma
till dig eller kommer
du till mig, eller ska vi
mötas vid vårt ställe?

Sami, funderar ett tag på vilket som är bäst, det är bäst att mötas för det är lika långt för båda och de slipper de vuxna och Sallys rodnande kinder.

David<3 ; 2016-11-19, 11:45
Vi möts på vårt ställe 
om 45 minuter. <3

Snön knarrar under Samis skor, hon lyssnar på Lenka och njuter av vintersolen som värmer hennes röda kinder. Hon stoppar ner händerna i fickorna på jackan och höjer axlarna av den kyliga vinden. Hon är nästan framme vid hennes och Davids ställe. Det är platsen de oftast möts på när de ska ut och gå tillsammans. Vinden sveper mellan träden och de böjer sig lydigt för den, om man tittar riktigt noga ser det ut som att de är vågor. En ensam fågel kvittrar en bit bort men annars är det bara Sami och hennes musik som hörs.

Hon går och nynnar för sig själv tills hon kommer fram till vattenkanten. Det är så vackert här, tänk att jag har så nära till något så vackert, helt otroligt, tänker Sami medan hon sätter sig på bänken som är bara två meter från kanten. Hon tittar ut över det stilla vattnet, träden på andra sidan följer vindens smekning. En ekorre klättrar upp för ett av träden och vattnet ringlar sig fram under den mörka träbron som förbinder denna sidan av skogen med den andra sidan som ligger mot centrum. På varje sida av bänken står det björkar som lutar ut mot vattnet, de ser ledsna ut med grenar utan löv men samtidigt är de vackra av frosten som bildats under natten. De ser nästan övernaturliga ut, som något ur en saga.

"As warm as the sun, as silly as fun, As cool as a tree, as scary as the sea, As hot as fire, cold as ice, Sweet as sugar and everything nice..." nynnar Sami till musiken som lindrar det onda inuti henne. Det där som stramar i magen. Som drar i bröstet. Det där som trycker inifrån och ut. Det där mörka som aldrig riktigt vill försvinna utan ständigt gör sig påmint. Det som pulsar och morrar, kräver hennes uppmärksamhet.

Någon rör vid hennes axel och Sami vänder sig genast om. Där står David och ler med gnistrande ljusa ögon. Sami tar ut en av hörlurarna,
"Hej hjärtat." David ler mot Sami som reser sig upp och ger honom en kram. Precis så som hon alltid gör när hon möter honom.
"Hej raring." svarar hon samtidigt. Hon måste stå på tå för att kunna lägga sina armar runt hans nacke och David måste böja sig lite för att hon verkligen ska kunna krama honom, men det gör han alltid. Känslan är underbar. Längd gör skillnad när man kramas. Man, känner sig liksom skyddad på ett helt annat sätt i famnen på någon lång än någon kort.

"Vill du sitta kvar här en stund eller vill du gå en runda nu på en gång?" frågar David samtidigt som han sätter sitt finger under Samis haka och lyfter upp hennes ansikte så att de ser varandra rakt in i ögonen. Han ler mot henne och hon ler tillbaka. Med vem som helst hade det varit pinsamt, ett sådant där moment som de har i filmer. Men inte med David. Aldrig med David.
"Vi kan väl sitta här en liten stund först? Det är så fint nu när det är sol." säger Sami och tittar ut över vattnet vilket effektivt bryter deras ögonkontakt innan det där mörka hinner upp från magen till ögonen och visa sig för David.
"Okej, då gör vi det."