Pulsar genom mörkret

Kapitel 7

Sami

Busshållplatsen ligger bara 4 minuter från huset. När de hoppat av tar David hennes hand och de går så hela vägen hem till Sami. Han är så underbar, vad har jag gjort för att förtjäna en vän som du David... Det kommer jag aldrig att förstå. Men jag är glad. Så jävla galet glad att jag har dig vid min sida. Hur själviskt det än är.

Sami låter fötterna ta ett steg i taget framåt, smalbenet gör fortfarande ont men det är inte så farligt längre. Jag slår vad om att jag har ett stort jävla blåmärke på benet och ett över revbenen. Jippi, kul att byta om till idrotten i skolan denna veckan...
"Vad är det hjärtat?" frågar David samtidigt som han kramar hennes hand lite lätt.
"Inget, jag bara... Jag vet inte, jag bara funderade lite. Men jag vill inte prata om det." Hon ger honom ett jag-vill-verkligen-inte-prata-om-det-så-jag-ler-så-att-du-ska-tro-att-allt-är-bra leende och kramar hans hand tillbaka.

De är hemma, det hänger en lapp på ytterdörren.

Hej Sami
Jag vet inte var du er men mamma ha anmelt
dej sjuk på skolan. Håppas du er okej, jag går hem
själv från skolan ida.
Kramar Sall

"Det var ju bra, då slipper jag oroa mig för att få frånvaro åtminstone." mumlar Sami när hon läst lappen och plockat ner den från dörren. Hon låser upp och går in. 

"Vad gör du?" David har en aning av tvekan i rösten där han halvt ligger på hennes säng. Hon hade varit på toaletten.
"Jag tar av mig mina kläder, vad då?" undrar Sami, förvånad över att han låter så tveksam. De hade sett varandra så många gånger utan kläder att det var helt normalt för henne. Inget hon tänkte på.
"Varför?"
"För de är smutsiga. Jag vill inte ligga i min säng med dem på mig?"
"Okej, men då kommer du frysa ju?"
"Nej, jag lägger mig under täcket, jämte dig, så blir jag varm igen."

Sami slänger kläderna i ett hörn av rummet och kryper ner under täcket, David flyttar sig längre in mot väggen och låter henne ha allt täcke. Hon kryper ner lite längre på kudden och hoppar närmre honom. Han lägger armen om henne och ger henne en puss på toppen av huvudet. Sami trycker sitt ansikte mot hans bröst och griper tag i hans tröja.

"Jag älskar dig David, du är den bästa vän man kan ha..." viskar Sami medan hon ryser till lite av den härliga värmen som finns mellan dem. David är alltid så varm och gosig. Hon har ett litet leende på sina läppar och njuter av att för en gångs skull vara helt säker och trygg i sitt egna hem.
"Jag vet hjärtat, men när du gör så här så vet du att jag vill mer än att vara vänner..." säger David uppgivet och kramar henne lite hårdare samtidigt som han håller andan i väntan på Samis svar. Det vet Sami, Sami vet att han vill vara mer än vänner, att han älskar henne som mer än en vän. Hon vet det. Har vetat det länge. Han har sagt det många – många – gånger.

Det är en av många saker som ständigt påminner henne om hur självisk hon är. Hur vidrig och hemsk hon är mot honom. Men, hon kan inte föreställa sig att någon faktiskt kan ha sådana känslor för henne på riktigt. Även om David säger det. Även om han ibland låter henne se det i hans ögon. Hon kan inte riktigt tro på det och, när han själv inser det så förlorar jag honom helt... 

"Jag vet raring, förlåt." Sami försöker hoppa en bit längre bort från honom men han drar henne tillbaka mot sig och håller om henne.
"Nej, flytta inte på dig. Jag älskar att ligga så här med dig hjärtat. Jag önskar bara att jag kunde vara mer än en vän för dig..."
"Du är mer än en vän för mig, det vet du. Det går inte att beskriva mina känslor för dig David. Snälla tro på mig." viskar Sami tillbaka i en lågmäld, hoppfull röst.
"Jag vet hjärtat, jag vet..."