Pulsar genom mörkret

Kapitel 18

Sami

"Aj, aj, AJ! Det gör ont!" fräser hon medan David håller hennes hand under vattenstrålen över handfatet i badrummet.
"Förlåt, förlåt men vi måste få väck smutsen! Snälla, håll still, jag vill inte göra illa dig!" säger David med bestämd, frustrerad röst.
"Men det gör ont! Snälla sluta!" skriker Sami och rycker sin arm mot sig med ingen inverkan, David håller bara hårdare om hennes handled.

"Sluta, det här är inget mot vad du gör mot dig själv för helvete!" Davids ögon är fullt fokuserade på hennes hand under vattenstrålen och hans röst biter ut orden.
"Det är annorlunda för fan!"

Han håller så hårt att Sami inte längre gråter av smärtan från handen utan från Davids grepp. David snälla släpp, snälla det gör ont, snälla släpp, tänker hon medan hon slappnar av i sin hand som hennes kropp nu har svårt att pumpa blod till. Det knyter sig i hennes mage och mörkret hissar inom henne att han gör illa henne med vilja – hon vet ju att det egentligen inte är så men mörkrets hissande är så överväldigande starkt.

"Varför gråter du? Jag vet att det gör ont men du brukar vara så tålig när det gäller sånt här." han skrubbar vidare medan han talar,
"Jag gråter inte för det, jag gråter för det gör ont i min handled, snälla David, håll inte så hårt..." stammar hon fram, David släpper genast taget om hennes handled och Sami drar den till sig. Kramar den mot sin bröstkorg. Vrider den av och ann i sin hand. Huden är röd.

"Förlåt Sami, jag visste inte att jag höll så hårt, förlåt." David går mot henne och Sami står kvar, hon väntar på honom, på hans underbara famn. Famnen som betyder trygghet, värme och kärlek för henne. Han gör som hon vill, han kramar henne. De står så en liten stund medan mörkret drar sig tillbaka och lägger sig i botten av hennes mage igen. Sedan tvättar David färdigt hennes händer med mjukare tag.

"Förlåt Sami, jag visste inte att jag höll så hårt." mumlar David ännu en gång medan han försiktigt smeker blåmärkena som nu märker hennes handled.
"Det gör inget, vet att du inte alltid själv fattar hur stark du är, det kan hända vem som helst så oroa dig inte raring." svarar Sami med ett klent leende och sträcker varsamt upp sin hand för att smeka Davids kind som har stubb efter två dagar utan rakning. 

De sitter i Davids säng och pratar om hennes besök hos Eva. Hon berättar nästan allt. Det enda som Sami lämnar utanför är det hon berättade om sina känslor för David. Att hon älskar honom och vill vara tillsammans med honom men att hon är så rädd att han ska lämna henne.

"- Beep, Beep, Beep, Beep –" låter Samis telefon på torsdagsmorgonen som är ljus av vårsol. Hon sträcker långsamt på sig och märker att hennes huvud bultar. Hon har en tryckande huvudvärk. Hon tar segt på sig Davids T-shirt och sina egna pyjamasbyxor, går till hallen och tar på sig sina skor. Hon öppnar ytterdörren och sätter sig på en av de vita plaststolarna, tänder en cigg och röker den långsamt. Tänker på gårdagen. 

Hon hade verkligen pratat med någon. David hade stöttat henne. Han hade hållit om henne tills det blev mörkt utomhus. De hade gått i tystnad genom skogen, han hade följt henne hela vägen hem. Hon hade inte velat att han skulle gå men samtidigt ville hon vara ifred ett tag. Hon suckar och tittar ut över framsidan. Grusgången med ogräset. De lövlösa häckarna som vuxit sig vilda. Naturen växer fri... När hon rökt färdigt går hon in och väcker Sally. 

"Sally, det är dags att vakna, kom igen du måste gå upp." viskar Sami i sin systers öra.
"Humph... bara lite till." muttrar Sally och vänder sig om i sängen samtidigt som hon drar täcket närmre.
"Nej, du måste gå upp nu. Du får gå till skolan själv, jag har sån himla huvudvärk." Sami reser sig från Sallys säng och går mot rummets fönster, drar upp rullgardinen för att släppa in morgonens ljus.
"Hmm. Okej då." mumlar Sally med sömnig röst och sätter sig upp i sängen samtidigt som hon gnuggar sina ögon.