Pulsar genom mörkret

Kapitel 19

David

Han hade gjort illa henne. Gårdagen hade varit tumult minst sagt. Hur fan kunde jag..? tankarna på Samis ansikte plågar honom och han har inte hört något från henne under dagen. Inte ett knyst. Egentligen borde han inte vara förvånad. Ibland känns det som om Sami undviker honom. Försöker trycka honom ut ur hennes liv. Men hon kommer alltid tillbaka till honom. Alltid. Hoppas han åtminstone.

"Hallå?" Han rycker till och tittar på sin pappa som sitter mitt emot vid köksbordet.
"Va?" Hans pappa suckar,
"Hur går det i skolan?" frågar han igen, David rycker på axlarna.
"Okej. Inte underkänd i något." Thomas, hans pappa, nickar och hugger gaffeln i en bit stekt kyckling.
"Sami då?" David stelnar till. Sami är ett samtalsämne han helst undviker. Även om Thomas bara menar väl och bryr sig.
"Hon klarar sig." muttrar han och samtalet stannar upp.

Han stoppar tallriken i diskmaskinen,
"Hur jobbar du nästa vecka?"
"För mycket David. Som vanligt. Men jag måste. Det vet du." David nickar, fast han vill skrika på sin pappa. Vråla på honom, skälla på honom.
"Det är för din skull." säger Thomas, David nickar och stänger diskmaskinen.
"Tack för maten." mumlar han och går till sitt rum. Han startar stereon och Pop Evil hörs. Det dunkar lätt i högtalarna, han höjer lite. Men inte för mycket.

Sängen känns tom utan Sami i den. Han vänder sig om och minns känslan av hennes kropp mot sin. De nätta andetagen hon tar i sömnen. De små rycken hon ibland får i benet precis när hon somnar. Doften av henens hår. Hennes mjuka hummande när han drar henne närmre. Ett leende sprids över hans läppar när hon finns i hans tankar.

Tills de ändras. Hon ser på honom med tårar i ögonen. Han har gjort illa henne. Hållit hennes handled för hårt. Lämnat märken. Skadat henne. Det kniper i magen. Han mår illa över sig själv. Hennes rödgråtna ögon är som dolkar i hans bröstkorg.
"Hjärtat..." han andas ut ordet. För det är vad hon är. Hans hjärta. Utan henne, utan henne kan han inte fortsätta känns det som. Om han inte får se henens leende. Inte får höra henens mjuka fnitter eller sköra röst. Utan det, utan henne, skulle livet vara vedervärdigt. Jag saknar dig...

Det känns som en evighet passerar varje gång det går en dag som han inte får vara nära henne. När blev det så egentligen? När var det han började älska henne? David vet inte. Det liksom bara hände. Någon gång. Smög sig fram kanske? Var det hennes skratt? Hennes leende? Eller att hon kämpar som en tokstolle med att överleva. Kanske var det allt som fick honom att falla för henne. Det är omöjligt för honom att säga. Det liksom bara hände och sedan dess har inget varit sig likt.

Musiken slutar dunka, någon rör sig i rummet. David vaknar till. När hade han somnat?
"Ses imorgon David." säger hans pappa lite försiktigt och stänger dörren. Hans ögon är halvt öppna. Han ligger fullt påklädd i sängen med mobilen vid sitt ansikte. Den blinkar inte. Inga meddelanden. Är hon okej? Mår hon bra? Har han slagit henne? Skär hon sig? Jag har fan ingen aning och jag blir fucking tokig! Han grymtar ner i kudden. Förbannad på att hon inte hör av sig. Arg för att hon inte ligger vid hans sida och trött på att inte få kalla henne för sin egna. Hur svårt kan det vara? Bara bli min för helvete. Men Samis ord ekar i hans huvud. Ord om rädsla för att förlora honom om det inte fungerar. Hur viktig hans vänskap är för henne. Att hon älskar honom, att han är den bästa vännen hon kan tänka sig. Hur fan hjälper det då?!

Han plockar upp telefonen,

Steffe ; 2017-03-02, 21:46
Upptagen? Ses?

Han trycker på skicka och Sms:et flyger iväg. En minut senare får han svar.