Pulsar genom mörkret

Kapitel 13

Sami

"Hur mår du hjärtat? Jag var så orolig för dig." säger David medan han ser ner på henne.
"Var är jag..?" frågar Sami bara. Hon kan inte riktigt se i mörkret, men sängen känns bekant.
"Du är hemma hos mig, jag kom och hämtade dig, och innan du säger något så har jag ringt Sally hon sover hos Ida i natt, och kommer hit imorgon." berättar David medan hans blick studerar hennes, "hur mår du?" fortsätter han med lite mer tryck i rösten.
"Jag har ont, det gör ont... och jag vill röka." Hon blinkar bort en tår som hotar att komma fram.
"Jag tar fram en tröja och ett par mjukisbyxor till dig, vänta här."

David går till sin byrå och plockar fram sin stora, svarta hoodi och de svarta mjukisbyxorna som det står DAVID på, över högra benet i guldfärgade bokstäver. Sami sätter sig upp och skyler sig med täcket. Hon tar emot kläderna och tar på sig allt i skydd av täcket. Något hon aldrig gjort innan framför David, inte på det sättet åtminstone. 

"Tack." Hon suckar och ser David rakt i ögonen, med tårar viskar hon, "förlåt mig..."
"Det är inte ditt fel, det är det där aset till pappa som du har! Du har inte gjort något fel!" David skiftar fram och tillbaka mellan sin mjuka röst och en röst fylld av förakt. Hon suckar och reser sig från sängen. Kläderna hänger på henne. Armarna på tröjan hänger rakt ner så man inte kan se ens hennes fingerspetsar. Byxorna är alldeles pösiga och hemmen på tröjan når henne till mitten av låren.

David ser på henne med en suck. Han står ett par steg bort. Där finns ett outtalat mellanrum mellan dem. Inte bara fysiskt, det bara markerar det.
"David jag..." hon tystnar och handen som lyfts lite mot honom sjunker ner igen. Vad kan hon säga? Förlåt att jag iggat dig i nästan tre månader? Förlåt att jag skrev och bad om hjälp? Förlåt att jag drog in dig i allt igen? Förlåt att jag inte kunde hålla mig borta? Förlåt att jag gav upp? Vad kan hon säga?
"Det va inget." mumlar hon, David tycks vilja röra sig mot henne men han gör det inte. Det är kallt och tomt i hans rum när han står så långt bort. 

Hon drar ett djupt bloss och släpper ner axlarna samtidigt som hon andas ut. Röken virvlar framför henne, ut i den nattliga kylan. Hon står i Davids famn. Hans armar runt om henne på ett beskyddande sätt, som för att skydda henne mot allt mörkt och ont i världen. Även om han egentligen inte kan det. Mörkret, det är inom henne. Det hade tagit ett par huttrande bloss innan David hade raderat avståndet mellan dem och tacksamheten för hans närhet är för henne överväldigande. Att en annan människa kan vara så viktig och ha sådan inverkan. Obeskrivligt.

Sami lutar sitt huvud mot hans bröstkorg och blundar. Här vill jag vara, här vill jag alltid vara. I säkerhet, i lugnet och värmen från min älskade ängel. Jag är skyldig dig allt David, hoppas du förstår att jag verkligen älskar dig... tänker Sami när hon tar sista blosset på ciggen och sen fimpar på marken. Han lägger armen om hennes axlar och hon lägger sin om hans midja. Tillsammans går de in igen. Utan att prata. Just nu orkar hon inte prata. Hon är bara glad att han utplånade avståndet.

Samis ögon öppnas och hon flyger rakt upp i sängen. Det svider till i hennes arm, kroppen värker och hennes huvud bultar. Andningen är hastig och ytlig.
"Vad är det hjärtat?" undrar David som ligger jämte henne, han ser på henne med stora ögon och smeker försiktigt hennes arm med baksidan av sina fingrar. 

"M..m..mar...mardröm..." stammar Sami fram och lägger sig ner igen. Med hast drar hon in luft i lungorna som visslar mellan tänderna när hon lägger sig ner - för det gör så ont i kroppen. David avger ett lågt morr djupt ner från hans hals och Sami vet att han är rasande, men inte på henne, aldrig på henne...

"Hej hjärtat. Klockan är halv två, dags att vakna nu." Davids röst är mjuk och brummande. Han doftar ljuvligt av tvål, parfym och hans alldeles egna doft. Den doft som betyder lugn, säkerhet och kärlek för henne.
"HmMm..." grymtar Sami och vänder sig mot väggen med täcket upp till hakan.