Pulsar genom mörkret

Kapitel 24

Sami

Det är onsdag. Klockan är kvart över tio och Sami är hos Eva. Sitter i det vita rummet med de färglösa gardinerna och Eva framför sig.
"Så, Sami, du var elak mot David men du förstår inte varför?"
"Nej jag bara, jag vet inte, jag bara fylldes av ilska när han skulle gå hem. Jag kände det som att han inte ville vara med mig längre, som om han inte orkade. Eller nått." svarar Sami med frustrerad röst medan hon kramar den vänstra handen med den högra i sitt knä.

"Okej, men har du funderat över att David kanske var tvungen att gå hem?" undrar Eva medan hon antecknar i sitt block. Pennan rispar mot pappret och det skär i Samis öron.
"Ja, jag tänkte på det men det hjälpte inte. Är som att min hjärna inte vill acceptera det."
"Okej, jag skulle nog säga att du har en rädsla för att bli lämnad så du trycker bort honom innan han kan trycka bort dig. Sårar honom innan han hinner såra dig. Kan det låta vettigt?" frågar Eva och tittar på Sami som krupit ihop i stolen med armarna runt sina ben som är uppdragna mot bröstkorgen.

Sami är tyst ett tag. Hon tänker på det Eva säger.
"Ja, jag har också tänkt på det. Men det känns så... Själviskt." Fast jag är självisk, vidrigt självisk. Hon torkar bort tårarna med pappersnäsduken hon får av Eva.
"Men Sami, ibland får man vara självisk och rädsla är inget man kan styra över, den bara finns där och man handlar ofta efter rädsla, oftare än vad många tror. Jag säger inte att det är okej att medvetet eller omedvetet skada någon annan eller vara elak. Jag säger bara att ibland kan man inte styra det och ibland måste man vara självisk för att själv överleva." Evas röst är lugn och mjuk. Stillsam på något sätt.

"Ja, jo det kan jag tänka mig men det känns ändå hemskt. Jag älskar David, jag vill inte att han ska försvinna från mig och jag vill inte göra så att han försvinner från mig. Jag vill inte trycka bort honom, som du kallar det."
"Jag förstår dig Sami." Eva ler uppmuntrande då Sami tittar på henne, "har något mer hänt denna veckan som du vill prata om?" Sami funderar en stund, funderar på om hon vill prata mer eller om hon bara vill gömma allt. Men, med Eva är det annorlunda. Det är som om hon raserar murar och öppnar dörrar som borde vara låsta.

"Jag svimmade i skolan och tror jag försökte ta mitt liv i lördags natt. Jag skar mig rätt, rätt illa, och ville inte ens att David skulle ringa ambulans." svarar Sami med tårar i ögonen och gråt i halsen. Hon berättar för att hon litar på Eva. Berättar för att hon litar på att Eva inte kommer spärra in henne.

Men, händerna skakar trots det och hon vill bara försvinna. Det känns för jobbigt att prata om allt. Men Eva ställer bra frågor som inte går alldeles för djupt men ändå tvingar Sami att tänka efter.

Resten av besöket pratar de om det möjliga självmordsförsöket och Samis självskademönster. Det är mest Eva som pratar för en gångs skull, Sami lyssnar mest på henne när hon talar om hur självskada kan kännas som en befrielse ibland. Som en hjälp.

Men att det aldrig verkligen är så. Att det är en tillfällig och dålig lösning. Sami känner igen allt hon säger och något lättar i hennes bröstkorg över att veta, att få höra, att det finns någon form av logik bakom det hela och att hon inte är ensam. Att en vuxen förstår. Fattar det hela och inte dömer.

Resten av onsdagen försvinner som i en dimma för Sami, hon kan bara tänka på David och vad hon gjort. Torsdagen börjar långsamt och Sami får tvinga upp sig själv ur sängen. Men när torsdagen är över är hon stolt över sig själv som orkade ta sig genom den. Sedan kommer fredagen, lektionerna innan lunch är dimmiga och oklara för Sami, hon kan inte fokusera på vad lärarna säger och hon orkar inte lägga energi på det. Efter lunchen, som hon spenderat inlåst på toaletten, möter hon Anna vid skåpen efter att hon kommit tillbaka från att smygröka.