Pulsar genom mörkret

Kapitel 5

Sami

Det är sent, klockan är 23:42 och gatlamporna är tända. Hon puttar igen fönstret och springer mot skogen. För varje steg hon tar gör det ont i revbenen och smalbenet protesterar när hon sätter ner foten på marken. Hennes tårar har slutat rinna och ersatts av ilska. Ilska över att Sally gjorde som hon gjorde, ilska över att deras mamma inte gjorde något, ilska över att han är hennes pappa, ilska över att hon inte kunde göra annat än ta emot slagen.

Hon är arg på allt, men i takt med att skogen närmar sig blir det ett allt större tryck över hjärtat. Hon känner hur det trycker hårt mot bröstkorgen och när hon kommit in i skogen börjar tårarna igen, men hon stannar inte. Hon springer, springer med hjälp av ilskan, med hjälp av tårarna, med hjälp av smärtan hon känner djupt inom sig. Springer och springer och springer medan mörkret pulserar inom henne. Dess käftar öppna och klorna utvidgade. Redo att ta över kontrollen.

Sami faller till marken, utmattad, ledsen och kall. Hon kan inte längre hålla emot, hon är så trött. Snön är kall mot kroppen. Kylan kryper genom det lilla tyg som hon har på sig. Genom skorna, genom jackan. Den smeker hennes kropp och hon börjar skaka, tårarna forsar ner för hennes kinder och smälter snön där de landar i små cirklar. Hon känner hur kroppen skakar bortom hennes kontroll. Av kyla? Av sorg? Av ilska? Hon vet inte anledningen för hennes kropp känns främmande. Som om den inte tillhör henne.

Hur länge ligger hon där på marken? Hon vet inte, kan inte minnas. Snön har smält under henne, men tårarna har inte slutat rinna, hennes kropp har inte slutat skaka. Jag orkar inte detta, jag orkar inte leva så här, detta är inget liv jag vill ha. Jag är helt jävla ensam, känner mig så jävla kall... Jag är kall, tom. Tom rakt igenom, som om inget finns innanför detta skal som är min kropp. Jag fattar inte. Fattar inte vad jag kan ha gjort för att förtjäna detta. Tankarna snurrar allt hastigare, de kämpar för att få finnas till.

Hon rycks tillbaka till verkligheten av mobilen som vibrerar i fickan. Den ger ut ett svagt buzz, buzz och hon tvingas lyfta sin arm. Den känns som bly, tung och stel. Hon tar upp mobilen och trycker på start knappen. Displayen lyser upp och där är ett sms.

David <3 ; 2016-11-06, 01:36 
Hej va gör du hjärtat?

Med skakiga, frusna fingrar trycker hon på "Svara" och skriver till honom.

David <3 ; 2016-11-06, 01:38
Jag är i skogen

Hon lägger tillbaka mobilen i fickan och kryper ihop till en liten boll på den kalla, våta marken.

Tårarna rinner med ny glöd. David, åh raring. Jag älskar dig så mycket, hur ska jag kunna berätta att han slagit mig igen, jag vet att det gör ont i dig. Jag behöver dig... Du har alltid funnits där, du är den bästa vän någon kan ha... tänker Sami medan hon väntar på svar från David. David som hon känt sedan hon var sju år, David som alltid ställt upp för henne, tröstat henne, hållit om henne, kramat henne och hjälpt henne när livet har varit ett svart hål som hon sugs ned i. 

Det tar bara någon minut sedan vibrerar hennes mobil igen. Buzz, buzz låter den i hennes ficka.

David <3 ; 2016-11-06, 01:40 
Men hjärtat, va gör du i skogen? 
Har det hänt något? Vart i skogen 
är du? Blir orolig nu ju... :(

Han känner Sami så väl, han vet precis hur hon skriver i sms när hon mår dåligt, hur hon skriver i sms när hon är glad, hur hon skriver när hon vill något eller bara skriver för att hon saknar honom. Han vet alltid och Sami känner sådan tacksamhet gentemot honom. Även om hon inte alltid kan uttrycka det.

David <3 ; 2016-11-06, 01:44 
Jag ligger, fryser och gråter. Han 
slog mig igen, denna gången var
det hårt. Jag försökte ju bara att
skydda Sall. Jag vet inte vart jag
är, jag vet inte hur länge jag legat
här och jag vet inte hur jag kom
hit. Jag var så ledsen å arg... :'(

Hon kramar sina ben, hon vill inte såra David, hon vill inte att han ska veta men hon vet att det inte är någon bra idé att undanhålla information från honom, han vet alltid när något inte stämmer. Åh David, jag saknar dig så...

Hennes tankar far runt, runt och hon kan inte sluta gråta. Hennes kropp gör så ont, den är så kall. Hon kämpar mot sömnens värme, kämpar mot önskan om att få sova. Jag är så trött, jag orkar inte vara vaken längre, jag skulle kunna sova en liten stund, bara en liten stund... Precis när hennes telefon vibrerar - buzz, buzz - slutar hon kämpa och låter sömnens ängel ta henne, hon somnar på den kalla marken och det blir mörkt.