Pulsar genom mörkret

Kapitel 9

David

Han ligger på sängen. Näven knuten vid sidan av kroppen. Musiken dunkar tyst ur högtalarna. Han har inte hört från henne idag. Inget SMS, inget telefonsamtal. Skolan var dryg som vanligt. Brudar som blinkade åt honom, kompisar som skämtar, folk som skolkar, folk som skrattar och ler.

"Men inte hon..." Aldrig hon. Magen knyter sig. Han blir stel. Hans pappa är på jobbet, som vanligt, och en tom pizzakartong ligger på sovrumsgolvet – det enda tecknet på att han ätit kvällsmat. En suck undkommer de smala läpparna och han reser sig. Sparkar undan kartongen och drar av sig kläderna. De landar i en hög mitt på golvet.

Inne i badrummet strömmar det ljumna vattnet. Schampot löddrar. Skummet rinner ner över kroppen och han dukar in under duschmunstycket. Händerna mot den kaklade väggen. Hans axlar skakar. Han hade sett hennes armar uppskurna igen, han trodde hon hade slutet. Den knutna näven dunkar en gång i kakelplattan under.

"Fan." muttrar han och lutar ansiktet upp mot vattnet, fan, fan, fan. Magen kniper sig igen, han slåss med tankarna om att ringa polisen. Anmäla misshandlaren. Tvinga honom bort från henne. Men hon har bett honom att inte göra det. Han kan inte såra henne. Bryta hennes förtroende. Men är inte ditt liv viktigare hjärtat..?

Handduken hänger om hans midja, kylskåpet är öppet och mjölkpaketet tryckt mot läpparna medan den kalla vita drycken glider ner i halsen med höga klunkar. Lägenheten är öde och mörk. Han har diskat, dammsugit och plockat undan i vardagsrummet efter skolan. Någon måste ju göra det, hans pappa är ju inte där.

Kylskåpsdörren stängs och det blir än mörkare i köket. Utanför hörs skallet av en hund. Däck mot asfalt och fötter mot grus. David suckar och försöker slappna av i axlarna. På fönsterblecket står ett foto, ett foto av hans älskade mamma. Saknaden greppar hans hjärta och blicken viks bort. Det gör för ont att tänka på henne. För ont att tänka på hans mamma, för ont att tänka på kärleken i hans liv. Hans älskade Sami.
"Helvetes..." suckar han ut och återvänder till sovrummet. Stänger dörren bakom sig och dimper ner i den obäddade sängen.

Han skriver till henne. Berättar att han saknar henne, men trycker inte på skicka. Berättar att han älskar henne, men trycker inte på skicka. Frågar hur hon mår, men skickar inte. Ber henne bli hans, men skickar inte. Han skriver och raderar, skriver och raderar. Det spelar ingen roll. Vad jag än skriver, säger, gör – spelar ingen roll. Hon blir inte min, är inte min. Jag förstår inte... Tankarna snurrar runt i hans huvud och drar i hans hjärta. Magen kniper igen. Det gör ont. Är obehagligt.

Hennes ansikte fladdrar förbi när han sluter ögonen. De små händerna om hans nacke. Den mjuka kroppen tryckt mot honom. Det svarta håret i den blåsande vinden. De blå ögonen i nattens mörker. Den lilla näsan som blir röd när de tär kallt ute. De små öronen som står ut en aning för mycket. De små brösten. De breda höfterna. Den lilla gosiga magen han inte kan hålla fingrarna borta från när de sover bredvid varandra. Den bleka lena huden. De ärrade armarna. De blåslagna revbenen. De mörka cirklarna under ögonen.
"Helvete." morrar han djupt ner i halsen.

Var gång han tänker på henne kommer bilderna upp. Hans nävar flexar och han vill slå något. Vad som helst, vem som helst. Men han rör sig inte. Bara ligger raklång på rygg i sängen som känns tom utan Sami. Klockan tickar ute i köket. Hans hjärta dunkar. Kroppen känns tung och slö. Med ett grymtande vänder han sig på sidan och kramar om täcket.

I hörnet ligger hennes linne. Han drar det till sig. Det doftar av hallon, duschtvål och henne. Han drar in några djupa andetag och hjärtat lugnar ner sig. Kroppen blir tyngre och han flyter iväg. Sömnen låter honom glömma för en stund. Hennes skratt ekar i hans tankar. Det vackraste han någonsin hört. Skuggan av hennes beröring trevar över hans kropp och medvetslösheten greppar honom totalt.