Pulsar genom mörkret

Kapitel 25

Sami

Låten hinner spelas 8 gånger innan Sami kommit hem. Hon öppnar ytterdörren och kliver in till stanken av alkohol, höga röster och dunkande musik. Hon fryser till i dörröppningen för att läsa av situationen. Försöka förstå vart hennes pappa befinner sig i huset. Hans röst vrålar inne i vardagsrummet om hur värdelös hennes mamma är. Så hon smiter snabbt in på sitt rum så tyst hon bara kan.

Precis när hon stänger sin dörr och har tagit två steg in i rummet öppnas dörren och stanken av alkohol letar sig upp i Samis näsborrar.
"Vart fan har du varit?" vrålar Paul, hans andedräkt anfaller hennes näsborrar. Han måste ha druckit halva flaskan redan. Shit, helvetes jävlar också...

"Svara mig! Vart har du varit!?" Hon kryper ihop, backar långsamt längre in i rummet, "skolan ringde och sa att du sprungit iväg från en av dina lärare! Va är det för jävla beteende! Man ska lyssna och respektera oss som vet bättre!" Pauls röst är ett skorrande vrål som studsar mot rummets väggar. Sami fortsätter backa långsamt, långsamt bakåt i ett försök att öka utrymmet mellan henne och honom. Hon vet vad som kommer hända, hon vet att det inte är långt kvar till ett eller flera slag.

Och rätt som hon har så tar det inte lång tid innan Paul hugger tag i hennes arm och drar ut henne ur rummet till vardagsrummet.
"Lägg dig över armstödet! Du ska fan lära dig att uppföra dig din jävla unge!" Sami gör som hennes pappa säger åt henne. Att streta emot gör det värre. Att skrika eller gråta jagar upp honom. Att försöka springa eller gömma sig är lönlöst. Hon är fast i det svarta hålet.

Paul drar ut skärpet ur sina byxor och viker det dubbelt i sina händer. Sen börjar slagen. Slag efter slag med bältet träffar Sami på rumpan, låren och svanken. Hon kämpar så hårt för att inte börja gråta men efter fler rapp med läderbältet kan hon inte hålla tillbaka tårarna längre. Hennes blick blir suddig och tårarna börjar rinna medan hon försöker kväva sina snyftningar.

Paul ser det och slutar slå med bältet, hugger tag i hennes arm och vänder henne om.
"Gråter du?! Va?! Gör du det?!" skriker han. Sami kväver en snyftning och skakar frenetiskt på huvudet.
"Det gör du, din jävla skit unge. Jag ska allt lära dig en rejäl läxa." Sedan haglar slagen ner över Sami, det börjar med öppen hand över ansiktet sen fortsätter det med knytnäver över revbenen och i magen sen när Sami faller till golvet börjar sparkarna. Som en kaskad av hugg.

Spark efter spark matar han mot henne. Hon kryper ihop och skyddar revbenen, magen och huvudet. Så gott det går. Känslan är obeskrivlig.
"Du ska lyssna på oss som vet bättre!" vrålar Paul slutligen, sedan lämnar han Sami på golvet för att hämta ett nytt glas med sprit. Det är hennes enda chans att komma undan. Hon försöker resa sig, hon vet att hon måste komma därifrån nu.

Men hon kan inte resa sig upp på benen. De vill inte lyda. Så hon halvt kryper, halvt krälar sig genom hallen och in på rummet. Varje meter hon tar sig framåt är olidlig. Hon stänger dörren och med nyckeln hon har runt halsen låser hon den. Ett sista skydd. Hon släpper ut tårarna och gråter, hon gråter och gråter med ansiktet begravt i händerna.

Hur ska jag kunna gå ut ikväll? Jag kommer aldrig komma förbi pappa... När hon tänker den tanken ringer David. Som om han kan känna att hon behöver honom. Som något kosmiskt, övernaturligt. Hon kämpar för att få fram mobilen ur fickan med skakande händer.
"H-hej." Sami kämpar för att hålla en jämn och glad röst men det hjälper inte med David.
"Vad är det hjärtat? Varför är du ledsen..?" frågar David som hör direkt att något är fel.
"Kan du komma och hämta mig ikväll? Annars kan jag inte komma. Pappa... Han.. Han är jätte arg över något och han har redan druckit skitmycket. Snälla?" Tårarna fortsätter att rinna ner för hennes kinder.
"Jag kan komma direkt om du vill så behöver du inte vara rädd att han ska röra dig. Han, han har inte slagit dig redan väl? Sami?"
"Lyckades precis komma in på rummet."