Pulsar genom mörkret

Kapitel 28

Sami

Hon har rättat till sminket och håret inne i badrummet. Nu återvänder hon till David som står och väntar i hallen precis utanför dörren.
"Du är så fin hjärtat."
"Du är den fina raring. Det kommer du alltid vara." Sami lägger sin hand varsamt på Davids kind, han lutar sitt huvud in i beröringen och placerar sin hand ovanför hennes.

"Redo att dansa lite till?" frågar David medan han rätar sig och hennes hand lämnar hans kind.
"Jag ska bara röka först, men du kan ju alltid dansa med Hanna så länge." svarar Sami och räcker retsamt ut tungan åt David som svarar med att skratta och slå till med öppen hand över rumpan. Inte hårt, bara retsamt.

Hon tänder ciggen och räcker tändaren till Jimmy som gör samma sak för att sedan ge tillbaka den. Olivia börjar prata medan de blossar,
"Så, vem var killen?" Hon tittar på Sami med nyfikna ögon. Alltid redo att höra potentiellt skvaller eller möjliga samtalsämnen.
"Ett ex. Lång historia." svarar Sami och lägger huvudet på sned och Olivia fnittrar lite.
"Lång historia va? Han verkade hel-knäpp." muttrar Jimmy med ciggen hängandes i mungipan och mobilen i handen.

Displayen lyser upp hans ansikte i ett kallt blått sken.
"Um, ja, han har nog inte alla hästar hemma." svarar Sami. Hon skrocka lite, så jävla värdelöst. Vad jag än gör så kommer jag hamna med en sådan. Kommer hamna hos någon som använder mig som det enda jag duger till...

Tankarna anfaller som ett kavalleri, brusande vågor och dundrande hovar. Hon skrockar igen, axlarna skakar och innan någon annan reaktion hinner komma bryter hon ut i skratt. Olivia och Jimmy tittar på varandra, först frågan men sedan börjar även de att skratta. Sami vet inte varför de två skrattar men hon vet varför hon skrattar.

Kvällen lider mot sitt slut och folk har gått hem. Sami och David är de sista som lämnar lägenheten. De har hjälpt Samuel att städa, lite åtminstone. Men nu säger de hejdå och vandrar hand i hand mot Davids hem. Kvällen är kylig och vinden drar i deras kläder, Sami har fått låna Davids jacka och hon har skorna i handen. Marken är fuktig under de bara fötterna. Men hon känner inget obehag. Miraklet som kallas alkohol tillåter det inte. Det känns bara lite lustigt under fotsulorna.

De går hand i hand genom skogen, skrattandes och lite vingliga. Månen lyser klar på natthimlen och skänker ljus över stigen, grenarna rasslar när vinden hugger tag idem. Hmm, tänk om mitt liv kunde vara såhär underbart, inga slag, inga hot, ingen rädsla. Det hade varit underbart. Vissa förstår inte vilken tur de har som har föräldrar som älskar dem och tar hand om dem. Jag hade gjort vad som helst för att få ha det. Allt för att slippa det liv jag har nu. Men det är tur att jag har dig David, Sami flyttar sin blick från stigen upp till Davids ansikte, du är mitt ljus, mitt bländande månsken...

"Vad ler du åt hjärtat, roar jag dig när jag går här och nynnar?" frågar David med ojämn röst när han ser att Sami tittar på honom. Hon hade inte ens märkt att David gick och nynnade.
"Jag ler för att jag är så glad att jag har dig i mitt liv." svarar hon med en axelryckning. Som om det var det mest uppenbara i hela världen. Som om det var något som var självklart.

"Vill du låna en T-shirt hjärtat?" frågar David när de kommit hem, fått av sig ytterkläder och hasat sig in till hans sovrum. Alkoholen har gjort Sami trött och hon nickar bara som svar.
"Är du trött gumman?" Sami nickar igen,
"Det har varit en lång dag va?"
"Aa, skolan va skit, hemma va skit, festen va jätterolig men... När Jacob kom...." suckar Sami medan axlarna sjunker en liten smula.

"Vad hände i skolan?" undrar David med frågande blick och något likt oro sveper genom hans leende. Sami tvekar en stund,
"Um, Anna försökte prata med mig om att jag gått ner i vikt, vilket jag inte håller med om, men hon sa att hon va orolig att jag gjorde det för någon kille och hon trodde att du slog mig eftersom de sett mina blåmärken och tjejerna i klassen har skvallrat om hur jag ibland ser ut efter att pappa slagit mig när jag byter om till idrotten. Jag sa till henne att hon var en idiot och, jag vet inte riktigt hur, men allt bara rann ur mig. Började skrika på henne och berättade typ vad som egentligen pågår och sprang därifrån." Sami sätter sig på sängen och tittar stelt på David medan hon leker med sina fingrar i nervösa ryckningar.

David går mot henne och tar plats på sängen bredvid henne.
"Hjärtat, jag förstår att du haft en jobbig dag. Men... Jag måste fråga en sak." Samis fingrar stannar upp, "varför dansade du med Jacob? Jag menar, alltså, ja, varför? Jag, förstår inte..." David tittar nervöst på Sami som sitter tyst och stilla. Hon vet inte vad hon ska svara.

Vad säger man egentligen? Hur kan man förklara? Vad kan man säga? Hur kan man säga något alls? Finns det egentligen något att säga? Hur, hur säger jag till dig att jag gjorde det för dig? Hur säger jag det utan att, utan att du får dåligt samvete? Hur berättar jag att... Att jag gör vad som helst för dig..?

Tankarna snurrar i hennes huvud och minnen från deras tid tillsammans dyker upp som fallande stjärnor. Där en sekund innan de är borta och det känns som om hon pulsar genom deras historia utan att stanna vid något ögonblick. De är så många, så viktiga allihop, att hon omöjligt kan stanna vid enbart ett.

Efter en tag öppnar hon sin mun,
"Jag ville inte att han skulle skada dig..." viskar hon försiktigt genom halvt stängda läppar. När Sami tänker på vad som kunde hänt om Jacob hade bestämt sig för att bråka med David ryser hon. Hennes blick fälls nedåt, landar på armen.

Hennes arm som är full med ärr och sår som påminner henne varje dag om vad hon gör mot sig själv. Vad hon måste göra för att komma undan. För att stänga av allt där inne. Mörkret slingrar sig runt i gropen utav hennes mage och det värker.

"Åh hjärtat..." säger David, som i en ursäkt, och kramar om Sami.
"Jag gör vad som helst för dig..." viskar han i hennes öra, "även om det betyder att få stryk av ditt ex. Men alla andra hade hoppat emellan, det vet du, så det är nog han som blir blåslagen."
"Ja men jag mår illa bara av tanken att du skulle behöva ta ett enda slag från någon på grund utav mig. Det gör ont i mig att tänka så." Sami drar med sitt pekfinger över sina ärr, David tar hennes finger och kysser mjukt toppen av det och lägger sedan hennes hand på sitt lår. Det gör ont i mig David. Kan du inte förstå det? Kan du inte förstå att allt annat är meningslöst och obetydligt... Så länge inget händer dig.

"Vill du att jag ska sätta på lite musik? Vet att det är lättare för dig att somna med musik." säger David medan han klär av sig sina kläder med smått fumlande fingrar från alkoholen. Sami tar av sig sina tights med stela fingrar,
"Mm, det vore skönt. Har du någon lugn musik?" undrar hon och tittar beundrande på Davids vältränade rygg där han står vid stereon. Den är gammal men har bra högtalare.

"Jag har den här." säger han och håller upp en skiva mellan pek- och långfingret som det står 'För dig Sami' på och fortsätter att prata,
"Det är lite olika lugna låtar som du gillar hjärtat." Hon nickar, klär av sig klänningen och tar på sig T-shirten som David lagt fram. Den har ett Iron Maiden tryck på framsidan. Hon kryper ner under täcket och David stoppar i skivan i sin stereo innan han trycker på play.

Mjuka toner börjar fylla rummet, det är '9 crimes' av Damien Rice. Musiken är lugnande och Sami drar ett djupt andetag, hennes svarta hår faller ner framför ögonen och hon blinkar till då ett hårstrå fastnar i hennes ögonfransar. David tar av sig resten av sina kläder och kryper ner bakom Sami, han tar försiktigt bort håret från hennes ansikte och lämnar en kyss på hennes kind. Samis ögonlock stängs och hon njuter av musiken. Av att känna Davids arm som ligger beskyddande över henne.

Sami somnar till toner av Amanda Marshall. 'I have given, I have given and got none, Still I'm driven by something I can't explain, It's not a cross, it is a choice, I cannot help but hear his voice, I only wish that I could listen without shame, Let it rain, let it rain on me, Let it rain, oh let it rain, Let it rain on me...'

Under natten hemsöks hennes drömmar av Jacobs ansikte. Känslan av de kalla händerna hårt resande över hennes kropp, känslan av smärtan han utövade på hennes kropp och hennes själ. Hon drömmer om Jacobs svarta ögon, de hårda greppen om hennes strupe och handleder.

Drömmer om Davids värme och kärlek. Om Davids livlösa kropp vid hennes fötter. Blod sipprande från hans mun som långsamt täcker marken under honom. Om Jacobs frustningar och kalla leende då inget längre står mellan honom och Sami. Hon drömmer om chansen att undkomma allt.

Hon springer, springer så fort hon kan men hon kommer inte undan. Hon kommer ingenstans...