Pulsar genom mörkret

Kapitel 27

Sami

Någon bankar på ytterdörren, Samuel går och öppnar. Sami kan inte se vad som händer men hon hör höga röster, en av rösterna känner hon igen allt för väl. Den skickar kalla kårar längs med ryggen och värmen som nyss var alldeles för påtaglig är nu som bortblåst. Det är Jacob som bankat på dörren, Samis gamla pojkvän.

Hon slutade dansa sekunden då hon hörde hans röst och vänder sig nu om mot David som redan rest sig upp och är på väg mot henne med långa kliv. Han lägger sina armar på ett ägande sätt runt Samis midja och drar henne bakåt mot väggen. Han lutar sig fram och viskar i Samis öra,
"Han kommer inte åt dig, jag är här och alla är på min sida. Försök att andas hjärtat, jag kommer inte låta honom komma nära dig." Sami slappnar av ytterst lite i Davids famn. Men då ser hon Jacob och allt kommer strömmande tillbaka.

Jacob är 18 år nu, han är nästan lika lång som David och har större, mer svällande, muskler. Jacob är betydligt starkare än David på grund av all styrketräning och handbollsspelande. Sami var tillsammans med honom i knappt fyra månader. Det var under slutet av sommaren och början av hösten förra året.

Han hade tagit hennes oskuld och där efter tvingat henne till sex flera gånger. Han slog henne när han blev frustrerad, eller arg. Lämnade blåmärken överallt förutom ansiktet. David hade fått ut henne ur förhållandet och stöttade henne när hon var i det. Även om det i sig var en av anledningarna till att Jacob hade slagit henne - svartsjuka och ägande.

Sami trodde aldrig att hon skulle behöva se honom igen men här är han nu, halvfull och arg. Hon kan se det i hans ögon trots avståndet mellan dem. Jacob skrämmer henne mer än Paul, långt mer. Jacob finner ett helt annat nöje i att äga och kuva någon än Paul gör. Paul slår för att han är arg, full eller har någon annan anledning. Jacob slår utan anledning. Utan förvarning. Han tar och tar. Isolerar och maler ner en båda psykiskt och fysiskt - söker fulländad kuvning.

Sami trycker sig mot David så hårt hon kan, hennes puls ökar och hon kan inte se klart. Världen känns suddig och ostabil. En stor del beror på all alkohol som hon fått i sig under kvällen men lite beror på Jacob som stirrar rakt in i henne ögon. Sami vinglar till och det är bara David som hindrar henne från att falla. Hjärtat bultar, hennes ben skakar. De vill springa, fly. Men hon är fastfrusen.

Jacob går över dansgolvet och alla tjejer tittar - förvånat - på honom. För de som inte känner honom på riktigt är han en glad, lugn, stabil och urläcker person. Han ler alltid och är oerhört social. Lyssnar man inte tillräckligt noga låter allt det han säger bra. Däremot om man skulle lyssna ordentligt på vad han säger så skulle man höra att han slingrar sig in i ens tankar och vrider dem till sin fördel.

Lite i taget, knappt märkbart, men tillräckligt för att få alla att tycka om honom. Så alla andra ser en härlig människa med ett utseende folk skulle gå över lik för. Men för Sami är han en svart fläck med ögon fyllda av raseri och händer som längtar efter att få slåss.

Sami minns allt för väl de händerna på hennes kropp, på platser hon inte ville att de skulle vara, hårda mot hennes hud. Hon minns hans vikt över henne som om den var över henne nu. Minns handen runt hennes strupe och orden som viskades i hennes öra varje gång, 'ett pip och du är död'. Davids beskyddande sköld blir lite hårdare och han låter inte Sami smita, men det är för att han ska kunna vara en barriär mellan henne och Jacob.
"Om du inte stannar här kan jag inte skydda dig." viskar han i Samis öra men hon hör knappt. Hennes tankar går på högvarv och andetagen blir allt kortare och snabbare.

"Jaså, du har skaffat en ny Sami?" säger Jacob och tittar henne rakt i ögonen, det finns inget snällt i dem, de är hårda som sten och kalla som is. Samtidigt som de brinner, vart de än tittar så bränner de Sami. Hon sväljer och skakar på huvudet, hennes röst finns inte, hon kan inte svara honom bara röra huvudet. Hennes händer greppar ryggen av Davids tröja med krampande fingrar.