Pulsar genom mörkret

Kapitel 6

Sami

Hon hör en röst, en ängels röst ropa hennes namn någonstans långt bort. Långt bort vid medvetandets kant. Hon känner en värme på hennes kalla kind som fått en blek nyans av kylan. Ängelns röst blir klarare. 

"Sami, Sami vakna, snälla vakna..." säger den. Hmm, vilken underbar dröm, min änglaröst, min ängel, undrar om detta är allt, det sista... tänker Sami medan sömnens klor sakta släpper henne fri från dess värme och lugn.
"Sami, snälla, snälla hjärtat vakna. Snälla lämna mig inte." Sami känner igen den rösten, rösten av en ängel. Hon känner hur hennes stela kalla kropp lyfts från den hårda marken, värme söker sig genom hennes kläder, värme från en ängel. Hon har ingen kraft att öppna ögonen med, hennes kropp vill inte. Hon kämpar för att få se sin ängel men det finns bara mörker.

"Hjärtat, snälla... hör du mig? Snälla vakna, snälla gör något, något, vad som helst..." Ängeln gråter, Sami hör hur han snyftar och känner hans tårar falla ner på hennes panna. De bränner, svider.
"Hej mitt namn är David Fahlberg, jag behöver en ambulans. En tjej har legat ute i kylan i flera timmar, hon svarar mig inte och hon rör sig inte. Hon är jätte kall men hon lever, hon andas väldigt ytligt och hon..." Sami släpper taget igen, låter sömnens klor greppa henne ännu en gång och hon hör inte längre sin ängels röst. Den försvinner bort över medvetandets kant. 

Hon kämpar sig tillbaka från sömnen och kan ännu en gång höra sin ängels röst. Hon rör sig, men hennes kropp är stilla, stel och kall. Men hon känner en värme, en behaglig värme som värmer högra sidan av kroppen. Hon känner något runt ryggen, något stadigt och starkt och åh så underbart varmt. Men det gör ont, det är precis där hennes pappa sparkade henne. Något finns under hennes knän som håller hårt om hennes ben och håller de stadigt uppe i ett upp-och-ner-vänt V. Hennes fötter dinglar från sida till sida.

Ängelns röst, den blir allt skarpare och hon kan höra den som en klar viskning nu.
"Åh hjärtat, snälla var okej, snälla du. Snälla kom tillbaka, snälla stanna hos mig, hjälp är på väg." Ängeln gråter, han snyftar och en rysning går genom hans kropp. Hon kan känna den. Sedan säger han något, något som hon inte vet om hon ska höra eller inte. Om det är ämnat för hennes öron eller för hans egna tankar.
"Jag ska döda honom, om du dör hjärtat, då ska jag hämnas din död om det så är det sista jag gör..."

Orden är uttalade som ett lågt morr långt ner i halsen. Får hans bröstkorg att vibrera. Sami försöker, hon vill öppna ögonen och se honom. Han som alltid är där. Även när hon önskar att han inte vore där. Hon vill se vart de är på väg, vart han bär henne. Men det spelar ingen roll, vart som helst är bättre än att ligga på marken. Vart som helst är bättre än det här universumet. Hon faller ännu en gång tillbaka till sömnens mörker och allt blir tyst.

"Har hon visat några tecken på att vara vid medvetandet?"
"Nej, inget, hon har inte rört sig, inte ändrat sin andning och hon har inte sagt något. Kommer hon, kommer hon bli okej?" Det är ängelns röst men hon är inte längre hos honom. Hon känner sig berövad och ensam igen. Kall. Hon ligger på något hårt men hon är inte fysiskt kall som innan. Det ligger något mjukt över kroppen. Sami försöker ännu en gång slå sig loss från sömnens klor. Hon vill se sin ängel, hon vill se vart hon är. Ängel, snälla, jag vill se dig. Snälla ögon öppnas så jag får se honom... Men hon hinner inte tänka mer innan sömnen ännu en gång stjäl henne från ängelns mjuka stämma som är lite hes av tillbaka hållna tårar. 

Hon är varm och torr. Hennes hand är instängd och fasthålls i något, något mjukt och varmt. Sömnens klor ger vika för medvetandet och Sami börjar vakna till. Hon känner sig tung, så väldigt tung i kroppen. Hon öppnar sina ögon och möts av ett starkt ljus. Vart är jag, hur kom jag hit... Aj, jävlar, det gjorde ont. Antar att mina revben fortfarande är ömma, måste komma ihåg att inte ta så djupa andetag, tänker hon medan hon sakta vänder huvudet mot sin vänstra sida och där, där sitter David. Underbara David.