112 // foscar

prolouge

01.27

Jag vaknar av ekot som uppstår efter att dörren i andra änden av lägenheten hårt smälls igen. På tre sekunder är jag klarvaken och lägger täcket åt sidan. Som vanligt är jag förberedd och färdigklädd och drar snabbt fram väskan från under sängen innan jag smyger fram till dörren och placerar örat mot dörren.

Allt som hörs är tunga steg, en rosslig hosta och min systers snyftanden och jag knyter nävarna hårt och rotar fram telefonen och slår numret.

"SOS 112 - vad har inträffat?" Rösten på andra änden är så stark, så kraftfull. Allt jag inte är. "Hjälp mig, ni måste hjälpa mig" får jag fram med en svag röst och ett djupt andetag hörs på andra änden av linjen. "Hur ser situationen ur? Vad behöver ni för hjälp?" frågar hon med samma lugna röst och jag känner själv hur jag drabbas av panik då min systers skrik hörs i bakgrunden.

"Ni måste hjälpa henne, ni måste ta hand om min syster. J-jag kan inte berätta mer, k-kan inte säga mer" får jag panikslaget ur mig och hör samma djupa andetag upprepas. Som ett eko.

"Vi måste få mer information om situationen för att veta hur vi ska kunna hjälpa till" försöker hon lugnt att förklara men min panik får frustrationen och hopplösheten att stiga och jag biter mig hårt i läppen. "Fuck you" utbrister jag sprucket innan jag trycker bort samtalet och smyger ut i hallen där jag möts av min skräckslagna lillasyster med tårarna rinnande längs med kinderna klädd i den smutsiga prinsessklänningen och jag drar henne mot mig.

"Saga, vi ska till farmor okej? Sleepover hos farmor" yttrar jag tyst med ett försök till en uppmuntrande röst och hon ser tveksamt på mig men följer ändå villigt med när jag tar hennes hand och börjar jogga ner genom trapphuset utan att bry mig om min väska.

Väl ute på den kalla asfalten låter jag henne sätta sig på mina axlar då ingen av oss bär skor och försöker så snabbt som möjligt ta mig till den vanligtvis öde tunnelbanestationen.

Väl där placerar jag henne bredvid mig på bänken och lindar in henne i min tjocktröja samtidigt som jag kollar runt omkring mig innan jag försöker bryta mig in på pressbyrån som vanligtvis är öppen såhär sent.

"Ursäkta grabben, vad fan gör du?!" hör jag plötsligt någon yttra och en stark hand får tag om min arm.

"Släpp mig.." ryter jag ilsket fram och möter den något äldre killens blick.

"Felix Sandman...98a...du bör passa dig, du är straffmyndig grabben" yttrar han förvånansvärt lugnt då han på något vänster lyckats få tag på mitt körkort som legat löst i fickan.

"Ser du fucking aina här någonstans eller?" ryter jag frustrerat fram vilket får honom att dra lite på smilgroparna och jag suckar frustrerat och skakar av mig hans grepp.

"Vem är du ens?" frågar jag irriterat och han lyfter lite på ögonbrynen och trycker ner händerna i byxfickorna.

"Oscar"

. . .
Ihhh taggad af