112 // foscar

two

"Jag vet att farmor inte mår tillräckligt bra för besök, jag vet att hon knappt vet vem jag är längre, jag vet att klockan är mitt i natten. Jag vet allt det, men vart ska vi ta vägen? Ska jag lämna min syster på gatan?" utbrister jag bedjande till kvinnan vid receptionen som precis berättat allt jag redan vet. Som att vi går på manus.

"Okej vi kan bädda i något av de lediga rummen åt er" yttrar hon till slut och jag hummar tacksamt och lyfter upp Saga i famnen.

När jag en kvart senare stoppar om Saga som somnar direkt så är det första gången som jag själv känner hur trött jag är.

Så tyst som möjligt smyger jag fram och sätter mig vid fönstret som jag öppnar så att den svala nattluften strömmar in i rummet.

Jag rotar efter ciggpaketet i fickan och får förvirrat tag i en lapp som ligger hopknycklad bredvid paketet.

Jag tänder en cigg samtidigt som jag knycklar upp lappen och förvirrat läser numret som står nerkladdat. bredvid oscars namn. Hur fan lyckades han få ner det i min ficka utan att jag märkte det?

Jag lutar mig ut över fönstret och röker ciggen samtidigt som jag snurrar papperet mellan fingrarna och skakar lite på huvudet för mig själv.

Jag låtar blicken svepa över parkeringen där Oscar släppte av oss för inte alls längesen. Försöker få en förståelse av när exakt han lyckades både skriva lappen och få ner den i min ficka utan att jag märkte det. Eller är han en sådan som alltid går runt med sitt nummer nerskrivet på lappar för att ge till folk? Tanken får mig att skratta till och skaka på huvudet för mig själv.

Lugnt blickar jag bak på Saga som fridfullt sover med tummen i munnen och ett avslappnat ansiktsuttryck.

Jag suckar tyst och ser på lappen innan jag knycklar ihop den och tar upp tändaren ur fickan.

"Bye Oscar, jag behöver inte mer problem" yttrar jag tyst för mig själv innan jag placerar lappen över tändaren och sakta ser den brinna upp och försvinna.