112 // foscar

twentythree

Jag ligger i sängen med Saga i famnen och suckar för mig själv. Det har gått två veckor utan någon kontakt alls med Oscar. Det är fruktansvärt jobbigt att inte ens kunna skicka iväg ett sms, men jag skulle aldrig ta tillbaka kontakten utan att han bad mig. Jag och min jävla stolthet.

Försiktigt bäddar jag ner Saga i sin säng och går sedan ut i köket för att diska ordning efter middagen. Mitt uppe i mina tankar känner jag en knackning mot min axel och jag rycker skrämt till och vänder mig om med alkohollukten i näsan.

"Åh ähm...jag har precis diskat klart, eh jag har städat också" mumlar jag nervöst och slår ner blicken i marken.

Jag håller på att tappa andan då han plötsligt tar tag om mina axlar och trycker upp mig mot väggen vilket får mig att omedvetet släppa ur mig ett litet läte av smärta.

"Disken har legat sedan i förrgår" yttrar han med en hård, kall röst och jag känner en rysning längs min ryggrad och sväljer nervöst. "Mmm jag har haft mycket att göra" försöker jag ynkligt att försvara mig med.

"Mycket att göra..." härmar han mig ironiskt och innan jag ens hinner hämta andan får jag en knytnäve i magen vilket får mig att gnyendes sjunka ner på huk.

"Tycker du att jag ska höja hyran ännu mer? Eller kanske slänga ut er på gatan...sköt dig jävla hora" fräser han ilsket fram och sparkar till mig så att jag faller ner i liggande ställning där jag återigen får en spark mot ansiktet.

Jag håller skrämt andan medan han försvinner in i vardagsrummet där han troligtvis sjunker ner i soffan då tvn efter en stund slås på som ett lågt sorl i bakgrunden.

Först då vågar jag dra efter andan och spotta ut blod över golvet och dra handen under näsan där blodet rinner.

"Fan.." mumlar jag sprucket fram för mig själv och tar mig stappligt upp på fötter och ställer snabbt in disken trots att hela kroppen ömmar och skakar.

.   .   .
Ni kommer snart förstå vem "han" är!