112 // foscar

fifteen

Jag ser på honom och känner spänningen mellan oss vilket gör mina kinder något röda och jag harklar mig generat och ser ner.

"Hur går det med potatisgratängen?" Frågar jag för att byta ämne och han ser på mig en kort stund men verkar förstå att det är dags att byta ämne. "Den är alldeles strax klar, ska vi duka?" Svarar han lugnt och jag nickar och reser mig tacksamt och letar fram tallrikar och bestick som jag dukar fram på bordet.

"Vill du ha mer vin?" Frågar jag sedan och han nickar lugnt och ser på mig "ja tack" svarar han lugnt och jag hummar tyst och häller försiktigt upp mer vin i bådas glas och är nästan påväg att välta ut hela vinflaskan då han placerar sin hand försiktigt över min höft vilket får mig att vända mig om. Han ler svagt och placerar båda händerna på mina höfter och ser ömt på mig vilket får mig att obekvämt placera händerna över hans och långsamt avlägsna de från min kropp.

"Asså...nej.." mumlar jag generat och harklar mig tyst och han backar lugnt undan och låtsas som ingenting.

"Jag tror det är klart nu" yttrar han lugnt och dukar fram maten på bordet och jag hummar tyst och sjunker ner på en av stolarna.

"Det är bara att ta för sig" yttrar han vänligt och jag märker hur han medvetet sätter sig på stolen mitt emot istället för bredvid. Hur han medvetet undviker att se på mig och istället spelar otroligt fascinerad av sitt vinglas helt plötsligt.

Jag lägger upp mat på tallriken och sneglar då och då på honom men varje gång jag ser på honom så vilar hans blick på något nytt i rummet, allt förutom mig.

"Det var jättegott" får jag artigt ur mig efter en ganska lång stunds tystnad och han möter min blick i ett kort ögonblick och tackar artigt innan vi faller i tystnad igen och vi båda ser ner i tallriken.

"Jag är jättedålig på att laga mat" yttrar jag tyst för att få igång ett samtal och han ler artigt och nickar. "Det krävs övning" svarar han vänligt med avvaktande och jag hummar tyst och suckar över den stela stämningen.

"Saga klagar alltid på min matlagning" yttrar jag och skrattar stelt och han skrattar lite som svar men faller sedan i tystnad och fortsätter äta.

"Smidigt Felix" tänker jag suckande för mig själv.