112 // foscar

seven

"Snälla shhh, det är ingen fara hjärtat mitt, gråt inte" yttrar jag i ett desperat försök att lugna Saga som gråter för fullt.

Jag håller hennes pjyamasklädda kropp i min famn och går stressat längs med gatan, försöker så gott jag kan att inte låta paniken ta över trots att jag inte har den blekaste aning om vart vi ska ta vägen.

När jag bara har gått i säkert en halvtimme och Saga fortfarande gråter för fullt och börjar bli tung i min famn så suckar jag djupt och vänder mig till min sista utväg.

"Felix?" yttrar han något förvånat i luren då jag ringer upp och jag överväger först att lägga på innan jag suckar för mig själv.

"Kan jag och Saga få typ skjuts? Och kanske typ hjälp med att hitta ett vandrarhem.." frågar jag osäkert och försöker hyscha Saga som fortfarande gråter tyst.

"Men gud Felix såklart, vart är ni? Jag åker direkt" yttrar han snabbt och trots att jag fortfarande är tveksam så känner jag hur lättnaden sjunker in. "Vi är typ vid bron nästan..du vet, där vi snackade häromdagen?" försöker jag beskriva så gott jag kan och han hummar igenkännande och jag uppfattar ljudet av hans nyckelknippa i bakgrunden.

"Okej jag är där om typ tjugo minuter, jag skyndar mig" yttrar han snabbt och jag tackar tyst innan jag lägger på.
Och efter lite mindre än tjugo minuter så känner jag igen hans bil som parkerar en bit ifrån oss och jag går snabbt dit och får snabbt in Saga i baksätet där hon nästan på en gång somnar.

När jag sedan sjunker ner i passagerarsätet så möter jag Oscars oroliga blick och suckar tyst och knäpper fast bältet under tystnad. "Tack.." mumlar jag tyst och han drar snabbt av sig sin tjocktröja och ger den till mig vilket får mig att förvånat se på honom.

"Det är minusgrader ute och du har bara en tshirt på dig, du måste vara iskall" yttrar han bekymrat och jag hummar tyst och tar aningen tveksamt på mig hans tjocktröja som mycket riktigt värmer upp min iskalla kropp.

"Gud Felix.." mumlar han bekymrat då han ser min blåtira och svullna läpp. "Mmm" mumlar jag bara tyst som svar och han startar bilen då han förstår att jag inte kommer berätta mer.

"Vet du något bra vandrarhem?" frågar jag efter att vi kört en stund i tystnad och han nickar lite för sig själv och sneglar på mig. "Mmm, kallar det Oscars lägenhet" yttrar han lugnt och jag ser chockat på honom och skakar på huvudet.

"Det är för mycket begärt" får jag ur mig och han ler svagt och möter min blick i ett kort ögonblick.

"Nej verkligen inte, du anar inte hur ensamt det är att bo själv. Det ska bli skönt med lite sällskap" yttrar han lugnt och jag hummar tyst och ser fundersamt på honom.

"Okej, en natt" mumlar jag tyst och han tutar exalterat vilket motvilligt får mig att brista ut i skratt och hyscha honom. "Du är knäpp" mumlar jag roat för mig själv och han fnissar tyst, uppenbart nöjd med att ha livat upp mitt humör.

.  .  .
Asså ni är sååå fina, det hoppas jag att ni vet ❤