112 // foscar

sixteen

Jag låter tveksamt blicken svepa över klockan på väggen då jag inser att skjuts hem inte längre finns på kartan med tanke på det tredje glaset vin som Oscar just avslutar med en nöjd suck.

"Ehm...hur går tuben vid den här tiden?" Frågar jag osäkert och han ser på mig med en svårtolkad blick och suckar lågt innan hans blick sveper över klockan. "Den går väl rätt ofta..men du vet att du gärna får stanna över" yttrar han enkelt och jag söker desperat efter något tecken i hans röst.

Ett spår av hans vanliga vänlighet eller något som iallafall visar på att jag inte tabbat mig fullständigt. Men hans röst avslöjar ingenting, tonläget är helt neutralt och blicken vilar inte i min mer än en normalt lång period.

"Okej..." svarar jag osäkert och han nickar lite för sig själv och jag betraktar honom lugnt medan han inspekterar glaset i hans hand och verkar djupt försjunken i tankar.

"Får jag gissa en sak?" Frågar han efter en kort stund och jag ser förvånat på honom. Både för att hans fråga är udda, vadå gissa? Men också för att under den senaste timmen är det mest jag som försökt starta stela samtalsämnen som snabbt dött ut. Men till slut nickar jag ändå kort som svar och han sitter tyst i några minuter innan han möter min blick och harklar sig lätt.

"Du är rädd att du ska falla för mig och att du kommer släppa in mig i ditt liv och på det viset ge mig makten att såra dig. Att jag ska förstöra det du under år har byggt upp. Du försöker intala dig själv att det är Saga du skyddar, när det egentligen är dig själv. När det egentligen är dina känslor du är rädd för. Det är därför du inte låter mig kyssa dig" yttrar han lugnt.

Jag sitter bara tyst och tittar på honom med höjda ögonbryn och öppen mun innan jag försöker finna ord men slutligen bara stänger munnen och ser tomt på honom.

"Saga fattar inte. Hon tycker bara att det är konstigt att hon inte har en mamma när alla hennes kompisar har det. Hon kommer inte förstå än på några år. Men jag, jag har gett upp allt flera gånger om för personer som inte ens behövt överväga en andra gång för att krossa mig fullständigt. Jag är inte dum nog att låta mig falla igen, falla för kärlekens jävla falska spel" svarar jag med en berörd röst och hans blick mjuknar och jag klarar inte längre av att möta hans blick.

"Livet har ju inga garantier, speciellt inte kärlek. Men ibland kan det vara värt att riskera ett och annat" yttrar han bara försiktigt efter en stunds tystnad och jag lyfter långsamt blicken och möter hans blick.

"Ber du mig att ta en risk för dig?" Frågar jag tyst, utan att lägga någon värdering i mina ord och han låter blicken långsamt vandra över delar av mitt ansikte innan han ser mig i ögonen och rycker nästan omärkbart på axlarna.

"Jag ber dig om en kyss, utan garantier, utan löften. Bara en kyss"