112 // foscar

thirtyone

"Har du någonsin tänkt på hur det skulle vara att åka tillbaka till ditt barndomshem?" Frågar Oscar plötsligt då vi sitter insvepta i samma duntäcke ute på balkongen med hans trygga arm om mina axlar.

Jag ser aningen förvirrat upp på honom och skakar lätt på huvudet. "Nää...jag gör mitt bästa för att förtränga det" svarar jag känslokallt och han hummar tyst och flätar lugnt ihop sina fingrar med mina vilket får mig att le svagt.

"Du sa att du växte upp i Bredäng, visst?" Frågar han lugnt och jag hummar tyst som svar. "Vill du aldrig åka tillbaka, av ren nyfikenhet typ?" Frågar han lugnt vidare och jag fnyser till. "Bredäng är en håla" muttrar jag fram och han hummar tyst och kysser mitt hår mjukt.

"Du nämnde en tjej där och hennes storebror en gång när vi pratade" mumlar han försiktigt och jag hummar återigen. "Berätta" får han försiktigt ur sig och jag låter blicken falla på våra sammanflätade händer medan jag funderar.

"Snälla" yttrar han försiktigt och jag suckar lågt och lutar huvudet mot hans axel medan jag funderar.

"Jag var tillsammans med en tjej där" börjar jag försiktigt och han nickar försiktigt. "Sagas mamma?" Frågar han försiktigt och jag nickar kort.

"Vi hade typ varit on/off sen vi var 13, det var alltid så jävla mycket drama och så mycket skit men man var ju kär" yttrar jag suckande och gör tydliga citationstecken med fingrarna när jag nämner ordet kär.

"Men jag var en hel del hos dem, bodde i princip där då min dåvarande fosterfamilj var sjuka i huvudet. Och då började jag och hennes brorsa hänga rätt mycket och vi blev väldigt nära" fortsätter jag försiktigt och han hummar tyst och stryker lugnt tummen över min handrygg medan han lyssnar.

"Och jag vet inte, jag insåg väl att killar är rätt nice ändå. Och jag insåg att jag blev gladare av att hänga med honom än med min flickvän" berättar jag med en något skör röst vilket får mig att harkla mig i slutet av meningen och han kysser min kind försiktigt.

"Hon kom på oss en gång, vi kysstes. Helvetet brakade loss. Han bad mig att rymma iväg med honom, han visste ett ställe där vi kunde bo, starta om helt bara vi två. Jag väntade på honom på Centralstationen i ett dygn innan jag insåg att han inte skulle komma" får jag ur mig med en sprucken röst och harklar mig igen.

"Jag insåg att allt var över, vi betydde ingenting. Så jag tog min skit, drog till en gammal polare i Gävle i någon månad tills Saga föddes och hennes mamma bokstavligen sa till mig att jag kunde få säga hejdå innan hon skickade henne till ett jävla barnhem. Då tog jag det lilla jag ägde, hämtade Saga och vi hamnade i Tensta, löste det med boende på ett rätt sjukt sätt och tja, nu är vi här" avslutar jag snabbt och ser ner i knäet vilket får honom att försiktigt dra fingrarna genom mitt hår och kyssa mig på tinningen.

"Tack, tack för att du berättade" får han försiktigt ur sig efter att vi suttit tysta en lång stund och jag lutar pannan mot hans och blundar försiktigt.

"Tack för att du kom in i mitt liv" viskar jag tyst innan jag kysser honom djupt.