Ökenråttor

Tystnad

Väggen tornar upp sig framför mig. I den prydliga raden av fönster letar jag efter det som är Elliots, men från marken är det svårt att veta vilket det är. Jag hoppas att jag kommer att minnas vägen till dörren när jag väl kommer in. Om jag nu kommer in. Vakten ser om möjligt ännu tröttare ut idag. Jag närmar mig som om jag inte tvekar en sekund, och det fungerar faktiskt. Han reser sig stånkande upp från sin pall och dörren står öppen lagom tills jag kommer fram. Ingen av oss hälsar på varandra, och dörren smäller snabbt igen bakom mig så fort jag är igenom.

Gruset på gången är krattat till perfektion igen. Det är knappt så att jag vågar gå över det, men det måste jag om jag ska komma till trappan. Jag räknade trapporna igår när jag gick nedför dem, och nu räknar jag baklänges för att komma till rätt våning. När jag väl kommit upp är jag andfådd och antagligen helt röd i ansiktet. Svanskotan och typ alla muskler i hela min kropp är fortfarande i chock efter gårdagens grop-incident. Varför måste han bo så högt upp? Det kan väl inte vara nödvändigt att bygga hus som har så många våningar?

Jag hittar rätt dörr. Det står E.S på den i snirkliga och guldiga bokstäver. Han öppnar inte när jag knackar, så jag måste använda nyckeln. Försiktigt sätter jag in den i låset och vrider om. Den klickar till och går upp utan att krångla, och sedan är jag inne i lägenheten.

"Hallå?"

Min röst låter med ens onödigt hög i tystnaden. Jag får inget svar. Det är tomt och stilla. Allt som hörs är ett svagt tickande från vardagsrummet. När jag drar igen dörren bakom mig och de sista ljuden stängs ute är det som att gå in i en liten bubbla. Jag vågar knappt andas, som om det skulle störa friden. För det så det känns. Fridfullt. Lugnt. Avskärmat från den skräniga verkligheten utanför. Ett eget litet universum mitt i den stökiga staden.

På hallmattan ligger det en liten papperslapp med några ord på.

På lektion. Böckerna ligger på mattan i vardagsrummet. Bröd finns i köket om du blir hungrig. Stanna så länge du vill. /E

Det tar ett tag att tyda hans sirliga handstil, men när jag har läst klart det viker jag ihop lappen och stoppar i fickan.

När Elliot inte är här kan jag titta på hans saker utan att känna hans blick i nacken. Först dras jag till den lilla tickande skapelsen. En klocka, inser jag när jag känner igen den runda urtavlan och de små visarna. Jag tvekar i någon millisekund innan jag lyfter upp den och vänder på den. Den ser nygjord ut, inte som något från den gamla världen. Det finns en liten lucka på baksidan. Egentligen vill jag öppna och titta, men jag vill inte ta sönder den, och det finns fler föremål som pockar på min nyfikenhet. Jag går längs med hyllorna och lyfter, tittar, vrider och vänder på de flesta av dem. Det är en imponerande samling. Vissa ser helt nytillverkade ut, och andra ser ut att vara gamla och reparerade fynd. Sådana som jag höll på med hemma i min verkstad. Med ens önskade jag att han vore här, så att jag kunde fråga honom om dem.

Böckerna ligger som utlovat på mattan, och jag tar den översta från högen och lägger mig på mage medan jag bläddrar. Han har stuckit in små bitar papper som bokmärken. Jag utgår från de sidorna och försöker lista ut vad det är han vill att jag ska se. Det är urtråkigt. Det är så många ord, och så liten text, och flera av böckerna är dessutom vattenskadade eller halvt mögliga eller redo att falla isär och sprida sidorna som lösblad över hela mattan, om man inte bläddrar försiktigt.

Och till vilken nytta? Vad hjälper det mig att veta hur man jagar fåglar med ett gevär, när frågan är hur skjutmekanismen fungerar bakom det 'välpolerade höljet av valnötsträ'? Återigen önskar jag att han vore här, så att jag kunde fråga honom vad meningen är med alla dessa böcker. Gabbi skulle ha uppskattat det här mer än vad jag gör. Hon skulle kastat sig över högen och plöjt igenom dem på ett par timmar. Inte bara de markerade sidorna, utan samtliga. Jag har aldrig förstått hur hon kan läsa så snabbt. En stund överväger jag att ta hit henne, så att hon kan få läsa igenom och plocka ur de viktiga bitarna, men sen minns jag löftet.

De frågade så klart, när jag kom hem igår. Vad ville han? Vad gjorde ni? Vadå för projekt? Det var inte helt lätt att inte avslöja något. Hemligt är annars inte ett ord som förekommer särskilt ofta bland oss. Vi vet det mesta om varandra vid det här laget. Kanske är det därför som det också känns lite bra att kunna säga just så, att projektet är hemligt. Det är mitt eget. Mitt och Elliots.

Så jag återvänder till böckerna och kämpar mig igenom sida för sida. Jag lär mig en del. Om jakthundar, till exempel, och om hur poliserna i den gamla världen fick använda sina vapen, om paintball och om laser, men ingenting som kan hjälpa mig att lista ut hur något av det fungerade.

Efter en stund börjar armbågarna värka av att hålla mig upprätt, och magen talar om för mig att det är dags för lunch. Brödet står i ett av skåpen, och jag sätter mig vid skrivbordet medan jag tuggar. Det måste vara från tavernan. Jag börjar misstänka att all mat som Elliot äter kommer därifrån. Jag klandrar honom inte. Alice och kockarna skapar magi i köket, och jag har fått mer variation på maten på bara ett par dagar än jag har fått under alla mina tidigare år i livet.

Min lilla lunchrast varar inte länge, och sedan är jag tillbaka i sysslolösheten. Egentligen hade jag velat plocka upp den lilla metallklumpen som en gång varit pistol, och plocka isär den i småbitar. Då hade jag åtminstone kommit någonvart, men den syns inte till någonstans. Kanske har Elliot gömt undan den just för att han inte vill att jag ska göra det.

Jag gör ett nytt försök med böckerna, och lägger mig på rygg på mattan med en djup och demonstrativ suck. Inte för att någon hör, men ändå. Det är som om mina armar håller med. De får mjölksyra efter tre sekunder och pärmarna känns med ens blytunga. Jag stänger boken jag håller och och lägger ner den på magen. Stirrar upp i taket. Kan han inte komma hem snart? Det här börjar bli outhärdligt tråkigt. Så tråkigt att det känns intressantare att studera takets ojämnheter. Det är vitmålat, men färgen har flagnat lite här och där, och på vissa ställen syns beigea fläckar. Jag vrider huvudet uppåt och letar efter fler fläckar. Det är då jag upptäcker luckan. Eller det ser i alla fall ut som en lucka. En fyrkant utskuren i taket, och ett nyckelhål några centimeter från kanten.

༄

Vad är det för lucka som Elliot har i taket? Och vad leder den till?

Senast jag uppdaterade den här boken var sommaren 2020, och nu är det hösten 2022. Time flies och skrivandet har varit på paus. Först ville jag inte publicera mer innan jag skrivit klart bok två, men nu känner jag att jag eftersom den här boken ändå är färdigskriven kan den lika gärna läggas ut om det är någon som vill läsa klart den. Under tiden plockar jag försiktigt upp skrivandet på bok nr två i triologin. Det är ett stort projekt att skriva en triologi, visade det sig... *svettas*. I alla fall, jag har saknat er och wattpad, och alla karaktärerna.