Ökenråttor

Tjiung

"Shit", säger Lacie. Hon vänder sig mot Jean Claude som stoppat ner huvudet mellan knäna. "Det där såg jag också."

"Ettspökeettspökeettspökeettspöke", hörs det lite halvkvävt från honom.

Jag trycker försiktigt ner gaspedalen och vi kryper framåt igen. Vart tog hon vägen? Så långt kan hon inte ha hunnit. Hennes fotspår syns fortfarande i sanden. De försvinner rakt in mot ett av husen med de blottade balkarna. Men ut från huset kommer också andra fotspår. Sanden är upptrampad här. Är det bara hennes, eller finns det fler? Jag fortsätter krypköra och följer de andra spåren, de som går ut från huset. De sprider ut sig och delar på sig, försvinner in mellan husen, uppför trappor som bara halvt sitter kvar på väggarna, in genom fönsteröppningar och under broar som hålls uppe av en enda pelare. Några löper fortfarande längsmed vägen vi kör på, men när de klättrar över en stor och rektangulär vägskylt kan jag inte följa dem längre.

"Äntligen en skylt", utbrister Robin. "Vad står det?"

Gabbi lutar sig över Jean Claude som fortfarande ligger hopvikt med armarna över nacken, och sträcker sig framåt för att hjälpa till att tyda bokstäverna. "D" börjar hon, "Down..." Hälften av bokstäverna har slitits bort.

"Det där i mitten ser ut som ett t", försöker jag. "Eller ett l..."

"Downtown?" avslutar hon.

"Ja!" utbrister Robin. "Då tror jag att jag vet var vi är igen." Han ser nöjd ut och ska börja visa mig kartan när vi hör Lacies röst.

"Ehh... hörni." Vi vänder oss om. Hon sitter och tittar ut genom fönstret, men har krupit in mot mitten av bilen. "Kolla bakom oss", säger hon långsamt.

Jag vänder på huvudet och möter ögon utanför fönstret. De står inte mer än en meter ifrån, och glasrutan och bildörren är det enda som skiljer oss åt. Nästan utan att andas sträcker jag handen mot knappen på dörren. Låsen klickar till precis innan handen på andra sidan rycker i handtaget. Det är en man den här gången, yngre än kvinnan sett ut att vara, men lika benig och smutsig. Hans blick är fientlig. När jag tittar mot andra sidan ser jag en grupp som har samlats utanför Robins fönster.

"Borde vi gå ut och prata med dem?" föreslår Lacie, men när de rycker i bildörren på hennes sida ser hon inte särskilt sugen ut.

De bankar på Gabbis fönster. Gestikulerar åt Robin. Jean Claude har rätat på sig nu och stirrar fascinerat på dem. Det dyker upp fler hela tiden, och det blir svårt att räkna dem. Alla är lika magra. Alla ser lika arga ut. Alla vill in i bilen.

"Kanske om vi kan få dem att lugna ner sig att vi kan gå ut och fråg-"

Det svajar till i bilen och något dunsar till på flaket. I sidospegeln ser jag ett ben som trampar ifrån och försvinner upp. De klättrar på vår packning. Med ens inser jag att nästan all vår mat, allt vatten, alla våra verktyg, allt bränsle och allt vi behöver för resten av resan ligger där, oskyddat. Det enda som håller fast det är några skynken och lite spännband. Det verkar människorna också ha insett, för de sliter i banden och gräver bland grejerna. Börjar kasta av saker från flaket, ner mot marken där uppsträckta händer tar emot.

"Nä nu", säger Robin.

Jag slänger mig på tutan, och ljudet skär genom natten. Hopen runt bilen skingras lite, och det hörs några rop från andra sidan rutan, men de är snabbt tillbaka igen.

"Kör bara", får Robin fram mellan hopbitna käkar.

Jag tomgasar, för att ge dem en varning, innan jag lägger i backen och börjar rulla. De flyttar inte på sig särskilt villigt, och några till och med drar i speglar och annat de kan få grepp om för att få bilen att stanna. Bilen är ändå starkare än dem, och de knuffas för att komma undan när jag långsamt tränger mig igenom hopen. De på flaket står kvar. Jag ser hjälplöst på när våra säckar med mat slängs på marken. När vi kommit ut ur hopen och jag gasar lite mer tycker de på flaket att det räcker, och de hoppar av i farten.

"Vänta, kör upp där", säger Robin och pekar vilt upp mot en väg. "Där är en påfart."

Jag gör som han säger och gasar på när vi får fri väg. Nu kan de inte springa ikapp oss hur mycket de än försöker. Vi kör i uppförsbacke och kommer upp ovanför staden. Motorvägen är en lång bro, upphöjd över småvägar och annat som kan vara i vägen. Här är sanden bortblåst, och man ser vägmarkeringar på sina håll. Till och med några bilar står kvar, lika rostiga och mögliga som vår bil var när vi hittade den. Jag får köra i sick-sack för att inte krocka med dem. Allt eftersom vi tar oss fram på vägen dyker de upp alltmer sällan, och jag kan öka farten. Det går att köra fort här. Det är bara att följa de vita linjerna. Jag tittar på hastighetsmätaren. 94 kilometer i timmen. Inte illa. Och om jag vänder blicken uppåt så kan jag se månen. Den lyser upp staden i ett blekt ljus, och får byggnaderna att glimma svagt i natten.

Vi kör länge, så länge att jag nästan hinner bli uttråkad. Jag ska precis kväva en gäspning när jag distraheras av ett silverstråk under oss. Det glittrar på en krusig yta. Det ser nästan ut som vatten. Jag sträcker på mig för att se ut över kanten. Det är vatten, och, inser jag med ett sting av panik, det är floden. Långt, långt under oss. Vi håller på att korsa den. På en bro. Som inte är byggd för att gå över den flod som först på senare tid börjat rinna genom staden.

"Dehh-" hinner Robin säga, för han har också insett vart vi är på väg, innan det hörs ett olycksbådande "tjiung", under oss.

"Vad var det som lät?" undrar Gabbi. Hon hade somnat mot rutan men vaknade av ljudet.

Ingen svarar henne, för ljudet sprider sig bakåt. "Tjiung." Det låter som vajrar som går av. Det låter som metall som bågnar och brister. Det låter som en bro som håller på att rasa.

"Gasa", väser Robin. Han har stoppat in halva handen i munnen och kväver ett skrik när metallvajern inte längre än ett par hundra meter bort ger efter för tyngden.

Det hade han inte behövt säga. Jag trycker bokstavligen pedalen i botten. Vi kastas bakåt när bilen skjuter framåt. Motorns vrål dränker ljudet av brons dödsångest, och för en liten stund känns det som om vi har lämnat katastrofen bakom oss. Sedan känner vi hur hela vägen rör på sig. Den liksom svajar fram och tillbaka. Nu kan inte Robin hålla tillbaka sitt skrik längre. Inte de i baksätet heller, låter det som. Jag hade skrikit om jag hade kunnat, men jag har inte luft för det. 

Vi är nästan över på andra sidan floden. Nästan över avgrunden. Jag har hela min kroppsvikt på gaspedalen, knogarna vitnar på mina händer som kämpar för att hålla ratten stadigt. Vi kör i uppförsbacke, jag ser byggnaderna på andra sidan, inte alls långt ifrån. Varje svängning som bron gör blir lite större än den förra. Till slut vänder den inte tillbaka, utan sliter sig helt enkelt loss från vajrarna och faller fritt mot floden. Bron rasar och Gabbi skriker och Jean Claude skriker och Lacie skriker och Robin skriker och jag skrattar, för vi har tagit oss över till andra sidan. 

Asfalten där vi befann oss för några sekunder sedan ligger på botten av floden, men vägen där vi kör nu står stadigt kvar på fast mark. När de inser det, och deras skrik tystnar, är det tyst länge. Ingen faller in i mitt skratt, och snart kommer det bara torra snyftningar från min mun. Det där var nära. Det var jävligt nära, och nu har vi ingen väg tillbaka.