Ökenråttor

Ugglor, näsblod och en stereo som funkar

När vi vaknar tar jag fram verktygsväskan och byter däck. De andra roar sig bäst de kan. I det här fallet innebär de att de går för att utforska kanten på ravinen som floden flyter i, och när de tröttnat på det går de över till att leka kull, av någon anledning som jag inte hör, för jag är tvungen att koncentrera mig på att få på hjulbultarna på rätt plats igen.

"Klart", ropar jag när jag tror att jag fått fast det nya hjulet ordentligt. Jag får ropa två gånger innan de avbryter och kommer joggandes mot bilen, andfådda och knuffandes. Bra att de har fått springa av sig lite, då kanske vi får en lite lugnare resa vidare. Bara kanske.

Vi dricker lite av vattnet och knäcker varsitt ägg innan vi rullar vidare. Det kommer inte att dröja länge innan vi blir hungriga igen.

Och om jag har hoppats på en lugn resa vidare så trodde jag fel. Bara några minuter efter att vi gett både bilen och oss själva bränsle och har börjat rulla igen hör jag Jean Claude från baksätet.

"Kolla in vad jag har lärt mig." Han kupar händerna framför munnen och blåser in luft. Det åstadkommer något slags hoande läte, men det slutar inte där, för han fortsätter hoa, och försöker nu dessutom få fram någon slags melodi. Det låter inte särskilt melodiskt.

Det tar inte stopp där heller. "På riktigt?" utbrister Lacie. "Hur gör du det där?"

Sen har jag fyra tondöva ugglor med mig i bilen. En pappa-uggla och tre små lärlingar som försöker härma honom. Det skär i öronen, men jag kan inte hjälpa att jag ler lite. Här sitter vi, i ett mekaniskt mästerverk som rusar fram genom öknen, vi har precis passerat ruiner där det bevisligen finns andra människor, och vi är på väg ur i ingenstans för att fortsätta utforska, men det som de fascineras av är hur man gör händerna till en flöjt.

De håller på i säkert en timme, och tävlar i vem som kan ta den högsta tonen, men så avbryter Lacie dem.

"Shit."

Hon drar med handen under näsan och den färgas röd. Inte igen, tänker jag, men saktar ändå in lite.

"Är du okej?"

Hon nickar. Att hon får näsblod är inget ovanligt, men det är typiskt att hon måste få det här.

"Ska vi stanna?"

Hon skakar på huvudet. Hon har dragit i tröjärmen så att hon kan sätta den under näsan för att stoppa blodet från att droppa ner i knät och sitter med huvudet lutat bakåt.

Jag trycker på gaspedalen igen och vi kör vidare. De andra har också tystnat, och med ens känns det nästan lite för tyst i bilen. Då kommer jag att tänka på cd-spelaren.

Det finns en sådan funktion vet jag, men jag vet inte om det sitter något skiva i. Knapparna på kontrollpanelen vägrar fungera om inte motorn är igång och därför har jag aldrig kunnat testa förut. Jag trycker lite på måfå på dem och får igång ett brusande ljud först, men sedan rullar musiken igång.

Jag vrider upp volymen och lutar mig tillbaka. De sjunger på ett av de gamla rena språken, men jag förstår det mesta. Ljudet fyller bilen och saker och ting känns inte så jobbiga längre. Vad spelar det för roll om vi måste gå lite hungriga ett tag, eller om vi måste ransonera vattnet? Det gör väl inte så mycket om vi måste gå tillbaka på vägen hem, när vi har tältduken som vi kan sätta upp som skugga om det blir för varmt? Det är sådana saker man får ta när man ger sig ut på en sådan här expedition. Vi tar oss igenom albumet, låt för låt, medan staden krymper bakom oss. Floden flyter på som vanligt, djupare och djupare i sin ravin.

När musiken tystnar är det tyst bara i några sekunder.

"Kan jag få tvätta av mig?"

Jag tittar bakåt och möts av en blodig syn. Hela Lacies mun och haka är färgad av torkat blod, händerna likaså, och ärmarna på hennes tunika fläckad. Det har i alla fall slutat rinna nu. Jag rynkar pannan. Vi har inte några stora förråd av vatten kvar, och att slösa livsviktiga droppar för att tvätta sig vore... ostrategiskt.

"Använd spott eller nåt", föreslår jag.

"Ew!" Hon rynkar på sin blodiga näsa.

"Vi har knappt något vatten!"

"Låt henne tvätta sig, Rae." Robin tar huvudet från fönstret och ger mig en menande blick.

"Men-"

"Vi vill inte ha ett blodigt monster i bilen", avbryter han mig.

"Jag lovar att vara jättesparsam", säger Lacie.

Så jag stannar bilen. Lacie hoppar ur och kravlar sig upp på flaket i jakt på flaskorna med den dyrbara vätskan. Jag kliver också ur bilen för att fylla på med mer bränsle i tanken, mätaren står nästan nere på noll igen. När jag öppnar dörren och kliver ut slår en vind emot mitt ansikte och river tag i mitt hår. Luften vid horisonten ser disig ut på ett sätt som jag känner igen. Mycket riktigt känner jag dammet i ögonen och sanden piskas upp mot mina anklar.

Fan också. Vi kanske borde väntat med att ge oss ut tills sandstormssäsongen var över.