Ökenråttor

Stanna/kör!

Tre veckor senare står bilen fulltankad och lastad med så mycket packning på flaket att det är ett under att den inte tippar bakåt av vikten. Det är dags att få ut den ur verkstaden.

Robin och jag har ägnat förmiddagen åt att röja bort ena väggen så att vi ska kunna backa ut bilen. Själva väggen var inte så svår att få bort, det som tog tid var att röja bort allt bråte som låg framför den eller hängde på den. Väggen har nämligen kommit dit efter att bilen ställdes på plats. Sedan dess har sju år gått, och under tiden har jag hunnit inreda min verkstad mycket noggrant.

Men nu är vägen bakåt äntligen fri, och jag sätter mig bakom ratten och startar motorn med bultande hjärta. Jag repeterar tyst för mig själv i huvudet. Starta motorn och håll in bromsen, släpp på handbromsen, lägg i backen och släpp på bromsen. Jag följer alla stegen och när jag släpper på bromsen rullar bilen bakåt. Jag trycker snabbt ned den igen. Det här känns onaturligt. Och fantastiskt.

"Är allt som det ska?" frågar Robin genom den nedvevade vindrutan. Han står utanför för att ge mig instruktioner.

"Blev lite överraskad bara", nickar jag.

Jag lyfter på foten igen och bilen rör på sig. Jag anstränger mig för att hålla ratten så stadigt som möjligt. En decimeter åt fel håll och bilen hamnar i hålet som finns under den. Det är mitt lilla dike som jag haft för att komma åt undersidan av bilen. Robin visar med handrörelser hur jag ska navigera mig ut, och efter lite lirkande är vi ute i solen. När vi väl kommit så långt är det lättare. Bara att räta upp hjulen och köra rakt fram.

Jag har byggt min verkstad i utkanten av byn, så det är inte mycket i vägen, och ökenmarken är platt och fin att åka på. När jag parkerat den där jag vill ha den kliver jag ut och vänder mig om för att se på den. I det starka solljuset är den nästan bländande, trots att den är så mörk. Den står som en svart, blänkande best mot det röda dammet i bakgrunden. En best med en herrans massa packning på ryggen.

Min familj är den första att dyka upp. Eller åtminstone mamma och pappa. De lämnade Alain hemma. Honom sade jag hejdå till redan imorse. Mamma sträcker fram en påse, och jag behöver inte titta för att veta vad som finns i den.

"Lite mat, ifall ni blir hungriga", säger hon och bekräftar mina misstankar. Jag tackar henne, även om det inte lär behövas. Gabbi har redan sett till att vi har mat för flera veckor.

De ger mig varsin hastig kram.

"Kör inte för fort", varnar pappa mig. "Många dog i de där, förr, vet du."

Under tiden har Robins föräldrar dykt upp. Jag hör dem ge honom förmaning efter förmaning och han nickar lydigt. Till slut kramar de också om honom, och han haltar över till mig. "Dags att sätta igång den där kylfunktionen, va?" säger han och pekar mot bilen. Luften ovanför den har börjat dallra av hetta.

Mycket riktigt har den redan hunnit bli en bakugn, och jag bränner mig nästan på sätet när jag sträcker mig in för att starta den igen. ACn drar igång med ett rasslande läte, och varmluft blandat med damm och sand och vem-vet-vad sprutar ut ur de små ventilerna. Det blir i alla fall något slags vinddrag, tänker jag, och konstaterar att det kunde varit värre. Den kunde ha inte dragit i gång alls, men den funkade. Återigen sprids ett leende på mina läppar när jag tänker på att det faktiskt funkar. Alla knappar jag testat, och alla funktioner jag hittills tagit mig igenom på bilen har funkat. Det känns nästan overkligt.

Jean Claude och Lacie kommer sist, sida vid sida. Gabbi, som nu tagit farväl av sina sju småsyskon och gett dem varsina två kramar, minst, sluter upp bredvid dem.

"Kommer inte era familjer?" undrar hon.

Jean Claude skakar på huvudet. "Farsgubben visade inget vidare intresse, så jag sade hejdå till honom där hemma. Han kan få ligga kvar på soffan om han vill."