Ökenråttor

Klippjägarna

Vi följer henne med blicken när hon öppnar dragkedjan på ryggsäcken. Hon stoppar ner handen och rotar runt en stund innan hon långsamt och dramatiskt drar upp en klump färgglada tygremsor. Jag drar efter andan. De där känner jag igen allt för väl, men det var länge sedan jag såg dem. Väldigt länge sedan.

"Har du haft kvar de där hela tiden?" Robin sträcker bak handen. "Ge hit min."

"Jag kunde inte slänga dem", erkände Lacie. Hon trasslar loss den gula remsan från bunten och lägger den i hans handflata.

Han ler stort. "Gör er redo för Gamen." Bandet är egentligen mer grått än gult numera, men han knyter det runt huvudet och gör det till ett pannband. Det gula står ut mot hans bruna hår. Jag kan inte annat än le.

Så känner jag en knackning på min axel, och när jag vrider på huvudet ser jag Lacie som räcker mig min remsa. Jag släpper ratten med ena handen och tar emot den svarta tygbiten. Den har fortfarande knuten kvar och de fransiga ändarna på den spretar ut åt två olika håll, som om de vill så långt ifrån varandra som möjligt.

"Här", säger Robin och tar den ifrån mig. "Jag knyter upp den åt dig." Han får kämpa med den ett bra tag. "Hur hårt knöt du den egentligen?"

Hårt, så att håret inte skulle falla i ögonen, minns jag. Sånt hade man inte tid för på våra äventyr. Vi sprang fortare än vinden och klättrade på klippväggarna, då kunde man inte ha hår i ansiktet. 

Robin har fått upp knuten nu, och han sträcker sig över till min sida för att knyta den på nytt runt mitt huvud. Det stramar mot min panna när han drar åt den, och jag är tvungen att justera den lite när han är klar, men det känns konstigt välbekant.

"Hej Ormen", säger Jean Claude och flinar. Han har fått på sig sitt gröna band nu. "Det var länge sedan."

Det var det verkligen. Jag kan inte minnas när vi lekte den här leken senast. Det var ingen komplicerad lek, och det fanns inga regler, bara namnen och pannbanden. Den uppstod någon dag i när vi precis börjat hänga bakom kullen allihop. Vi tog oss namn efter djur som vi sett eller hört talas om. Jag var Ormen, mitt band var svart. Robin var Gamen, hans band var gult. Jean Claude var Spindeln, hans band var grönt. Lacie var Skorpionen, hennes band var blått. Bara Gabbi valde ett helt annat namn. När hon hade sitt röda band på sig var hon Vassen, efter stråna som växte vid flodkanten. "De lever också", var hennes förklaring. Tillsammans var vi Klippjägarna, och vi hade alla möjliga upptåg för oss när vi sprang runt bakom klippformationerna eller bekämpade en osynlig fiende. Det var alltid vi mot problemet. Vi mot världen.

Vi lekte den leken ofta när vi var små, och vi fortsatte i många år även fast vi egentligen blivit för gamla. Med tiden blev det allt mer sällan, och jag antar att en av de gångerna blivit den sista. Åtminstone fram tills idag. Nu sitter alla med sina gamla pannband på, och det känns inte som att så mycket har förändrats. Vi är fortfarande barn som leker utanför byn. Vi har bara tagit oss mycket längre ifrån den den här gången.

Vi kör längs med floden, och vi kör medströms. Jag antar att det sluttar nedåt, även fast det inte känns som det. Det känns som om det är platt, och platt är allt jag ser genom vindrutan. Inga berg vid horisonten, inga kullar som bucklar till landskapet, inga buskar, ingenting förutom den röda jorden och floden som gräver sig allt djupare ner i den, som om den försöker gömma sig för solens obarmhärtiga strålar. Jag är glad att AC:n har kommit igång ordentligt nu, för vi är en bra bit ifrån någon form av skugga, och utanför är det antagligen stekhett. Vi kanske borde ha väntat till vintersäsongen.

De andra babblar glatt på i baksätet, och jag kalkylerar bränsleförbrukningen. Mätaren har knappt rört sig och vi har ändå kommit långt. Det finns dunkar med mer bränsle på flaket, och min slutsats blir att vi kan komma... väldigt långt. Vi har kommit överens om att vi ska vända tillbaka när första tanken är slut, och använda resten av bränslet för att ta oss hem igen.

Jag väcks ur mina tankar av ett prasslande och i ögonvrån ser jag hur Robin studerar en karta. Han har en hel bok med dem. Nu bläddrar han långsamt genom sidorna tills han hittat det han vill ha.

"Det brukade ligga en stor stad någonstans där ute", säger han och pekar snett framåt ut i ingenmanslandet.

"Hur långt härifrån?"

Han mäter med tummen på pappret. "Kanske en 15, 20 mil."

Det skulle ta oss lite mer än tre timmar, i den här takten. Jag nickar. "Vi får se om vi kan ta oss runt den."

"Är det inte dags att äta lite?" hör jag Gabbi säga bakom mig. Hon rotar igenom väskorna. I en av dem har hon tydligen bröd. Jag får en bit i handen som hon har brutit av åt mig, och jag tuggar frånvarande på den medan jag håller blicken framför mig, sökandes efter ruiner i fjärran. 

༄

Igår var det biljettsläpp till en fest för mitt program, och eftersom platsen för biljettsläppet avslöjas samtidigt som själva biljetterna släpps blir effekten att alla springer. Så jag spurtade över halva campus och idag har jag ont i benen. Förra året var det en kille som ramlade och alla bara hoppade över honom och fortsatte springa. No mercy. 

Och i måndags så lagade jag en riktigt, riktigt god tacopaj. Jag menar riktigt god. Så... hur går det för er, händer det något spännande i era liv?