Ökenråttor

Operation: Flodens ände

 "Jag behöver kissa."

Vi har åkt i tre timmar, och det har varit tyst i baksätet ett tag när Lacie informerar resten av oss att det är dags att stanna. I ärlighetens namn har jag börjat tröttna. Fortfarande syns inte skymten av några ruiner i fjärran, och bilens säte börjar kännas alltmer obekvämt.

"Kan du hålla dig en liten stund till?" muttrar Robin. Han stirrar ner i kartorna. "Jag tror att vi snart är framme."

"Mmmm..." svarar Lacie, men hennes ljusa tonläge, uppspärrade ögon och oförmåga att sitta still får mig att tro att vi kanske borde stanna snart ändå. Min fot, som nästan ständigt varit placerad över gaspedalen, får flytta över till bromsen.

Lacie hoppar nästan av i farten, och Jean Claude är inte långt efter. Jag har stannat i närheten av en klippformation, något som blivit mer sällsynt ju längre ut vi kört. De skyndar in bakom den. Själv kliver jag ut för att sträcka på mig. Hettan slår emot mig som en vägg när jag öppnar bildörren och gör det svårt att andas. Ändå tar jag några steg ifrån bilen. Jag snurrar ett varv, långsamt, och ser mig omkring. Ingenting. Det finns ingenting härute. Det är vi, bilen, några vassa, förvridna klippor, och så floden som håller oss sällskap. Förutom det är det tomt.

"Tänk om det inte finns något mer." Gabbi har anslutit sig till mig, och hon står, precis som jag, och kisar ut i tomheten.

Jag sneglar på henne. Hennes ord får det att snörjas ihop i min mage, men hon ser oberörd ut. "Det kanske bara är vi i hela världen", fortsätter hon.

Den tanken har aldrig slagit mig förut. Även om tanken på andra människor känns avlägsen, så har jag alltid tänkt att någonstans, någonstans, måste det finnas andra kvar. Kanske jättelångt bort, kanske bakom ett högt berg, på andra sidan ett nästan oändligt hav, men någonstans måste de finnas. Fast tänk om jag har fel. Tänk om det inte finns mer än såhär. Bara oändlig öken och ruiner.

"Vi har bara kört i tre timmar", säger jag. "Vi kan inte ge upp än."

Gabbi ler ett litet leende. "Nej... Det ska vi inte."

"Klara", pustar Lacie när hon och Jean Claude kommer tillbaka från sitt toalettbesök. Hon drar en lång och nöjd suck. "En sån himla lättnad." Efter att ha sett sig omkring konstaterar hon vad vi alla redan noterat: "Det är verkligen platt härute."

Sedan får hon syn på floden. "Oj vad djupt den går här!" Hon joggar ditåt och vi andra följer efter i lite långsammare takt.

Hon stannar vid kanten och kikar ner i ravinen där floden slingrar sig på botten. Dess lugna och bruna vatten rör sig sakta men säkert framåt. Samma vatten som rinner nedanför oss har runnit genom byn. Kanske är det samma vatten som mamma vadat igenom på väg till åkrarna.

"Undrar var den tar vägen", säger hon, utan att låta särskilt undrande.

"Den finns inte ens med på kartan", berättar Robin.

Jag rynkar pannan. "Gör den inte?"

"Jag antar att den kom dit efteråt."

Floden är något som är ständigt i våra liv. Floden är det som ständigt ger oss liv, och nu säger Robin att den inte alltid funnits där. Jag vet inte varför det gör mig så illa till mods. Kanske för att jag alltid har tänkt att det är något som binder ihop oss med den gamla världen.

"Skorpionen säger att vi har hittat oss ett mål med resan", säger Lacie.

"Spindeln instämmer."

Robin tittar över kanten. "Operation 'Flodens Ände'... Gamen är på."

"Ormen med", säger jag långsamt.

Nu tittar alla på Gabbi. "Om inte etanolen tar slut innan dess... så är Vassen på."