Ökenråttor

Hamnskum, mästerdistraktör eller en simpel tjuv?

Jag hade velat stå där längre, för det är som att stå ovanför en alldeles egen liten stjärnhimmel med alla ljusen som lyser i mörkret, men de andra är redan påväg ner i det hav av glimmande ljus som är staden. Jag blir sist kvar, igen, men jag skyndar mig efter dem. Robin har lagt tillbaka repet i sin ryggsäck, och nu klättrar vi på grenarna till den växt som slingrar sig längsmed muren. Den är knappast stark nog att bära oss, och vi river ner hälften av den på vår väg ner, men det går. Jag känner fast mark under fötterna och drar ner ett djupt andetag i mina lungor.

Det luktar illa, som gammal mat, otvättade kläder och dass som inte blivit tömda på länge.

"Snygg stenkastning." Robin klappar Jean Claude på ryggen. "Men de kanske kommer hitåt snart. Vi borde flytta på oss."

Gatorna är tomma, men det är inte husen. De tornar sig över oss som husen i ruinerna gjorde, fast inte på samma hotfulla sätt, snarare nyfiket, som om de undrar vilka vi är. Det lyser mjukt i vissa av fönstergluggarna och ibland hörs röster inifrån. Kvinnor som nynnar och barn som gråter och unga mansröster som pratar. Mellan husen hänger det linor med kläder, och utanför portarna står det krukor med växter jag aldrig sett förut. Gatan vi går på är trång, men sidogatorna är ännu trängre, knappt en axelbredd.

När vi passerar en av sidogatorna hörs det ett sorl av röster från andra sidan. Robin, som går först, stannar till. Sedan viker han av ditåt, utan att fråga oss andra. Men vad spelar det för roll, vi är här, då kan vi lika gärna utforska. Det vore kul att få se dem som bor här någon gång också, och inte bara höra dem genom öppna fönster.

Robin måste nästan gå i sidled för att ta sig igenom, så det går inte snabbt. Jag går näst sist, och när vi är framme på andra sidan får jag putta på Lacie för att komma förbi, de har stannat och blockerat utgången. Gatan vi har kommit ut på är lite bredare än den vi gick på först, men den känns mycket mer klaustrofobisk.

Jag ville se människor, men inte så här många på samma gång. I samma sekund som jag armbågar mig förbi Lacie ångrar jag mig, för jag sveps nästan bort av en människoström som går nerför gatan. Som om det inte vore trångt nog har de dessutom ställt bord på sidorna. Det står staplar av saker på. Under deras lyktor ser jag tyger, ljus, verktyg, burkar med olika innehåll, målningar och, inser jag med ett sug i magen, mat. Lukten från det bordet tar plötsligt över alla andra lukter och fyller mina näsborrar. Det luktar annorlunda från den mat vi är vana vid, men jag skulle kunna äta vad som helst. De andra tittar också mot det bordet. Jag spänner käkarna och gör mig redo att dyka in i människofloden för att ta mig till andra sidan, mot matbordet, men Gabbi hejdar mig.

"Ser du hur betalar för den?" Hon pekade mot en lycklig själ som stod framför bordet och pratade med den som hade all maten. Mannen tittade ner i sin handflata och tycktes räkna något, innan han höll fram handen och släppte ner det i säljarens handflata. "Vi har inga pengar", förklarade hon.

Jean Claude stirrade lika svartögt på maten som jag känner mig. "Gå neråt gatan och hitta på något, så ordnar jag det", säger han.

Hitta på vad då? Och hur skulle han 'ordna det'? Men Lacie har redan börjat röra sig in bland människorna, så vi har inte särskilt mycket till val. Jean Claude syns inte till längre, han har försvunnit in någonstans i folkhopen. Någon trampar mig på tårna, jag får en knuff i sidan av en gammal gubbe som inte ser sig för eller inte bryr sig. En armbåge i ryggen och jag snubblar framåt, in i någon med en stor ryggtavla. Hon vänder sig om, och hennes ansiktsuttryck ändras när hon möter min blick.

"Hamnskum", muttrar hon, och vänder sig om igen.

Jag vet inte vad det är jag just blivit anklagad för att vara, men jag gillar det inte. "Vad sa du?" ropar jag efter henne.

Hon ser sig inte om, och låtsas inte höra, men jag vet att hon hörde. Hon ignorerar mig, och det gör mig ännu mer ilsken. "Vad sade du?" upprepar jag och trycker mig framåt genom folkmassan för att ta mig efter henne och få henne att svara. När hon är inom räckhåll sträcker jag mig efter hennes arm, men får bara tag i hennes tröja. Nu vänder hon sig om i alla fall, med ett äcklat uttryck i ansiktet. "Släpp mig!" Hennes rop är överdrivet högt. Hon behöver ju inte skrika. Folk vänder sig om.

"Låt henne vara."

"Lämna damen ifred."

"Gå tillbaka hem."

Det är mig de talar till, men jag vägrar släppa taget nu, för då skulle hon vinna. Det är varmt. Människokroppar i alla riktningar. Jag får lite svårt att andas.

"Flicka." Någon tar tag om min överarm, hårt. Jag tvingas släppa taget om kvinnan och vänder mig om för att se vem det är. En främling.

"Släpp mig!" Jag försöker slita mig loss, men hans grepp hårdnar.

"Ni har inget att göra här annat än att stjäla. Seså. Fram med det."

Jag vrider mig ur hans grepp men han tar ett nytt om andra armen. Sedan känner jag hans hans fingrar mot mina höfter, när de försöker gräva sig ner i mina fickor.

Min armbåge träffar honom snett över näsan, och han släpper taget med ett kvävt rop. Jag stannar inte för att se hur det gick för honom. Några ropar efter mig, men ingen försöker följa efter när jag tar mig in på en tom sidogata. När jag rundat hörnet och kommit in i en tom gränd stannar jag för att hämta andan.

De anklagade mig för att vara tjuv, inser jag först en stund efteråt, när pulsen lagt sig. Jag skulle aldrig stjäla. Det vattnas i munnen när jag tänker på maten vid bordet, och jag blundar och lutar bakhuvudet mot väggen.

"Wohohooo", hörs det nerifrån gatan. "Där har vi henne! Det där kallar jag distraktion Rae!" Jean Claude är på väg hitåt, och han har resten av gänget med sig. När han stannar framför mig håller han upp handen för en high five.

"Det var inte..." försöker jag. "Hon började."

Han är för uppe i varv för att lyssna. "Du var helt vild. Bara 'SMACK' över näsan. Till och med jag blev distraherad. Du var nästan för distraherande. Mästerdistraktören! Det är du!"

Jag bemöter trött hans high five, mest för att han ska ta ned sin hand. De andra har kommit ikapp.

"Vad har du under tröjan?" undrar jag. Han ser helt uppstoppad ut.

Jean Claude ler ett långsamt leende. "Skåda."

Han drar upp tröjan och fångar upp det tyg som ramlar ur det. "Förklädnad, så att vi kan smälta in." Han kastar varsin tröja och byxor till oss. "Pengar, så att vi kan köpa mat." Vi fångar upp de små påsarna han delar ut. "Och sist, men inte minst... den här!" Han drar fram en liten blåmålad trämodell av en elefant. "Cool va?"

Vi är trots allt tjuvar, verkar det som, men när Jean Claude yttrar sina nästa ord verkar det ändå inte som en särskilt dålig livsstil.

"Kom igen, nu byter vi om och går och köper lite mat."