Ökenråttor

När solen går ner

Väl inne i bilens trygga bubbla och med bildörren ordentligt stängd kan jag andas lite lugnare. Fotspår är inga problem, så länge vi kan ta oss ut härifrån snabbt. Solen kilar sig in mellan de höga byggnaderna och blänker i glaset i staden, både det som fortfarande sitter på plats och det som splittrats och hamnat lite varstans. Solen står lågt och kikar under bilens tak och sticker mig i ögonen. Solen är på väg ned.

"Vart ska vi?" Jag gasar och viker ner bländskyddet. Att solen är på väg ner är inga problem, så länge vi kan ta oss ut härifrån snart.

Robin läser kartan och Gabbi läser skyltar. Jag följer instruktioner och undviker gropar, hinder och alltför stora samlingar glassplitter. Jean Claude gnäller över spöken och Lacie skrämmer upp honom ännu mer. Det kallas teamwork.

Vi stöter på fler hinder som måste flyttas på, och det blir jag som får gå ut och släpa, men jag tar med mig Robin. Det är gamla lyktstolpar, nedfallna vägskyltar, och en del oklara föremål som jag inte vet vad de är men likväl måste ta ett stadigt grepp om och använda all min muskelkraft för att kunna rubba. Några fler fotspår ser jag inte, men så tittar jag inte efter särskilt noga heller.

Det går bra tills vi kommer till ett mycket orubbligt hinder, nämligen en nedfallen byggnad. Skyskrapans grund har givit vika, och nu ligger den som en avliden dyngmask tvärs över gatan. Den har dessutom tagit med sig sina före detta skyskrapekompisar i fallet, i en dominoeffekt som sträcker sig en bra bit. Men det var byggnaden framför oss som började, för höger om den står byggnaderna fortfarande stolt sträckta mot den mörknande himlen.

Robin prasslar med sin kartor för att hitta en ny väg. Jag ser en rynka träda fram mellan hans ögonbryn. "Vi skulle tagit påfarten här..." mumlar han. Han stirrar på kartorna en stund till, sedan viker han ihop dem. "Vi får hitta en ny väg. Testa om du kan köra runt där." Han pekar in mot höger, bredvid de skyskrapor som fortfarande står upp. Jag hoppas att de kan hålla sig upprätta i en liten stund till, så att vi kan passera, men när jag lutar mig fram och tittar uppåt känner jag mig inte så säker. 

Hålen i väggarna är så stora att man ser stålbalkarna som ska bära upp dem, och de i sin tur ser ansträngda ut och har börjat bukta på sina ställen. Lite högre upp ser jag balkar som sticker ut som avbrutna benpipor. Bäst att titta framåt istället. Det är det som har funkat bäst hittills. Jag krypkör runt hörnet. Vägen ser hyfsat fri ut. Lite skrot här och där, men vi har sett värre vid det här laget, och vi låter bilen ta sig över allt större hinder på egen hand.

Solen står farligt lågt nu. "Hur långt har vi kvar?" frågar Gabbi. Robin visar henne kartan, och pekar med ett finger på vart vi befinner oss.

"Får jag se?" undrar jag. Han håller upp den framför mig. Vi har knappt tagit oss igenom en fjärdedel av staden, och snart kommer det bli mörkt. Det finns inte en chans att vi kommer ut innan dess. Jag trycker lite extra på gaspedalen, men jag vågar inte köra fortare än såhär bland allt bråte på marken.

Ju längre tiden går, desto oklarare blir Robins vägbeskrivningar och desto oftare ändrar han sig. Jag hör honom svära lite tyst då och då, men försöker mest koncentrera mig på att följa hans förvirrade instruktioner. Jag vet inte vad som har hänt i det här området av staden, men det är som om det har tagit mer skada av tidens gång än de andra delarna. Det är rasade väggar och nedrivna broar i vägen, och vi måste vända om oftare än vi kan ta oss förbi. När solen till sist kryper under horisonten känns det som om vi har kört i cirklar.

"Var är vi nu?" undrar jag då.

Robin är tyst en stund. Han drar med handen över håret i en trött gest. "Jag vet inte", säger han och släpper ut en djup suck. "Jag vet inte längre. Jag vet inte om vi har en för gammal karta eller något men vissa vägar stämmer bara inte. Gabbi, ser du några skyltar med namn på?"

Hon vrider på huvudet och ser sig omkring. "Jag ser några, men det är för mörkt för att läsa dem härifrån."

"Jag har en ficklampa här någonstans", säger Robin och börjar leta igenom sin väska. "Jag går ut och ser om jag kan lista ut nåt."

"Nej!" ropar jag, lite för högt. "Nej", rättar jag mig sedan, "jag tycker inte att vi ska gå ut i mörkret."

"Äntligen någon som har lite vett i skallen", viskar Jean Claude från baksätet. Han ser blek ut i det skumma ljuset.

Robin rycker på axlarna. "Fortsätt kör då, så får vi se om det dyker upp några skyltar."

Bilens lampor syns svagt nu när de inte längre tävlar med solen. Allt ser om möjligt ännu kusligare ut när skuggorna blir längre och gränderna blir till mörka hål. Jag försöker att inte tänka så mycket på fotspåren, men de ligger lite för färska i mitt minne och bilden av dem dyker upp ibland i mitt huvud. Undrar hur ofta det kommer sandstormar här. Var spåren en vecka, en månad, eller ett år gamla? Eller var de bara ett par dagar? Det spelar egentligen ingen roll. Med ens känns Gabbis filosofiskt ställda fråga inte fullt så skrämmande som den gjorde förut. Tänk om det inte finns något mer, sade hon. Det verkar som att det gör det, och jag vet inte om jag gillar det längre. När bilens strålkastare får allt att se förvrängt ut känns inte Jean Claudes teorier om spöken särskilt avlägsna.

"Vad var det där?" säger Jean Claude snabbt.

"Var då?" Lacie spanar ut genom rutan med näsan tryckt mot fönstret.

"Det var något som rörde sig bakom hörnet." Han viftar mot en av de mörka gränderna vi precis passerat.

Motorns ljud känns som ett ständigt pågående avgrundsvrål i den stilla tystnaden som ligger över staden. Om det fanns saker att väcka, så är de garanterat väckta nu. Det går inte att gömma sig, eller smyga obemärkt förbi. Jag kunde lika gärna ha tutat hela vägen, så klumpigt tar vi oss fram. Jag får en plötslig impuls att stanna, stänga av motorn och gömma mig i en av de mörka gränderna. Bättre att vara en del av skuggorna, än det vrålande monstret vars lyktor skär igenom det svarta och som drar till sig all uppmärksamhet. Det är kolsvart nu, och jag ser inget annat än det som strålkastarna visar oss.

"Ta in till höger här." Robin har börjat titta på kartorna igen. "Jag tror att det kan finnas en till påfart någonstans i närheten." Han skrapar med nageln på pappret för att rensa bort lite av smutsen på det. "Om vi har tur", hör jag honom muttra, knappt hörbart.

Jag svänger runt hörnet på tegelbyggnaden, och är tvungen att tvärbromsa. I strålkastarens ljus står en människa. Hon håller upp armen framför ansiktet och blundar hårt i det skarpa ljuset. Jag drar efter andan samtidigt som det hörs ett långdraget skrik från baksätet.

"Aaaaaaah", tjuter Jean Claude.

"Vadihelv-" börjar Robin, men avbryter sig.

I några sekunder stirrar vi på varandra, jag och människan framför bilen. Hennes ögon reflekterar strålkastarna. Jag hinner se att hon har långt och stripigt hår, och knappt något kött på benen. Hon liknar ett skelett, men något spöke är hon inte. Hon lever definitivt. Sedan backar hon snabbt några steg bakåt och försvinner in i mörkret igen.