Ökenråttor

Ow

Vi blir visade in i ett rum med stengolv. Alice lämnar lyktan hos oss när hon går. Sedan plockar vi av oss plagg efter plagg. Jag undrar hur vi någonsin ska kunna bli ordentlig rena utan att doppa oss i vatten. Såvida hon inte kommer med en tunna lika stor som rummet vi står i så kommer det inte att räcka till. När hon dyker upp igen har hon två stora hinkar med sig. Hon pustar när hon ställer ner dem.

"Börja med de där ni så kommer jag med mer sedan. Men ni kanske kan dela två och två på varsin."

Hon räcker oss två skopor och lämnar oss igen.

Det är inte mycket annat att göra än att klä av sig och göra ett försök. Lacie börjar, och Gabbi får hälla skopa efter skopa på henne. Dammet och smutsen rinner av henne tillsammans med tvålen och lämnar henne med en mycket mer rosa hud än innan, som om hon skalat av ett lager. När hon är klar byter de. Robin och Jean Claude har börjat på den andra hinken. Jag blir sist, men Alice kommer in med två hinkar till, så det räcker till alla. Vattnet är ljummet, fast inte lika varmt som att doppa sig i floden. Jag drar instinktivt upp axlarna till öronen när Lacie häller en skopa över huvudet på mig.

Till sist står vi huttrande och väntar på att hon ska komma tillbaka. Lyktan som hon hängt upp i taket skapar stora skuggor som fladdrar på väggarna när vi rör oss. Det är nattsvart utanför den lilla gluggen till fönster som sitter nästan ända uppe i taket. Jag kramar ur vattnet så gott det går ur håret, men det fortsätter ändå att droppa kallt ner på magen och vidare ner på golvet. Gabbi kämpar med att reda ut sitt så att hon ska kunna fläta om det.

Alice kommer tillbaka med några handdukar och lite kläder och vi klär på oss. Vi har fått stora nattlinnen allihopa. Jean Claude och Robin hade skrattat åt att behöva gå i klänning om de inte hade varit så trötta. När vi kliver ut i hallen igen har barngråten tystnat och Nicholas sitter vid ett bord i det upplysta köket. Alice verkar ha gått och lagt sig.

Han gestikulerar åt oss att komma och sätta oss. Jag gör mitt bästa för att inte skrapa med stolen mot golvet om det skulle väcka barnet igen.

"Nu ser ni inte ut som om ni bor på gatan, längre", säger han. Inget i hans ansikte tyder på att han skämtar, så då är det väl en förolämpning, men kanske en sann sådan. Han ser bister ut. "Men det finns en sak kvar som vi måste göra, och det är lika bra att få det överstökat med en gång."

Vi säger ingenting, utan väntar bara på att han ska fortsätta.

Han drar ett djupt andetag och kavlar upp sin skjortärm. Precis ovanför armvecket, samma ställe som Elliot tittade på på min arm, är huden vit. Han håller upp den i ljuset så att vi ska kunna se. Det är två vita cirklar, den ena innanför den andra.

"Sådana här har alla, och det visar på var man hör hemma här. Om det skulle dyka upp några ordningssoldater på tröskeln vill jag inte ha några omärkta innanför mina dörrar. Det skulle inte bli särskilt kul för någon av oss."

Först förstår jag inte vad han pratar om. Sedan går det upp för mig. Vi ska brännmärkas.

"Hur då?" undrar Jean Claude.

Nicholas sträcker sig efter ett föremål som legat bredvid hela tiden, men som ingen av oss lagt märke till förrän nu."Med den här." Han pekar på metallen. "Den här måste vi stoppa in i elden, och sen sätter vi den mot era armar en lagom stund"

Jean Claude sväljer. "Ow..."

"Kommer det aldrig att gå bort?"

Nicholas smackar med läpparna. "Nej, Gabbi. Det sitter kvar."

Hon ser på mig med stora ögon och höjda ögonbryn. 'Vad håller vi på med?', är väl vad hon vill signalera. Ja, vad håller vi på med?

"Jag tror vi måste prata lite me-" försöker Robin men blir avbruten.

"Jag fattar. Ni är inte säkra på om ni egentligen borde vara här och om äventyret verkligen är värt det. Ni kanske börja känna att det är dags att åka hem." Han ser frågande på oss som för att få ett svar, men vi biter ihop. "Jag skulle avråda er. Om de inte redan hittat bilen nu gör de det imorgon bitti, och då skulle ni behöva ta er dit innan dess. Ni har lyckats komma över muren en gång, men jag skulle inte vilja chansa på att ni gör det två gånger på samma natt. Om ni mot förmodan ändå skulle lyckas så måste ni tar er tillbaka till vart ni nu än kom ifrån, och jag har fått höra från lilla Lacie här att ni har mindre än en halv tank kvar. Åk inte. Det är mitt råd, om ni vill vara på den säkra sidan."

Den säkra sidan är den bra sidan, som Gabbis mamma brukar säga. Men betyder det att vi måste stanna på den för evigt?

"Ska vi aldrig åka hem, menar du?" frågar jag honom.

Han sätter upp händerna i försvar. "Bli inte arg på mig. Det var inte jag som bjöd in er över muren, det gjorde ni själva." Sedan blåser han upp kinderna. "Men jag säger inte att ni aldrig ska ge er härifrån. Jag vore tvärtom ganska tacksam om ni gjorde det så snart som möjligt, för vi har inte så gott om plats, precis. Jag säger bara att det vore smart att avvakta tills ni har en bättre plan på hur ni ska ta er härifrån. Tills dess," Han plockar upp metallverktyget igen, "gör ni bäst i att ligga lågt, och försöka smälta in. Vem är först?"

"Jag."

Jag reser på mig. Bättre att få det överstökat än att sitta och se på medan de andra blir märkta och veta vad jag har framför mig.

Han nickar bryskt, öppnar en spislucka som döljer en glöd, och lägger in järnet.

Det blir tyst en stund. Nicholas pillar sig i skägget. "Så vart kommer ni ifrån, egentligen?"