Ökenråttor

Vägval

Någonstans under vår flykt från stadens invånare och vår färd över bron, har vårt högra framhjul fått punka. Vi vågar inte stanna ifall det skulle finnas fler som vill åt vårt matförråd, så vi tar oss långsamt vidare, lite lutandes åt höger. Det skallrar och skakar i hela bilen och alla sitter tysta. Vi är antagligen hungriga, törstiga och har sömnbrist, men allt sådant får vänta tills vi är ute ur den här labyrinten.

Månen gick ner för länge sedan. Nu skymtar ett försiktigt gryningsljus mellan husens väggar. Jag klipper med ögonen och försöker ruska sömnen ur huvudet.

"Jag behöver verkligen kissa", viskar Lacie. Både Jean Claude och Gabbi sover, och jag trodde Lacie också gjorde det, men hon är uppenbarligen vaken även om hon också ser sömnig ut. Det är faktiskt länge sedan vi stannade. Nu när hon säger det känner jag att jag också behöver komma ut ur bilen snart.

"Vi är snart ute", svarar Robin, lågt för att inte väcka någon. Han har svängt upp fötterna på instrumentbrädan och sitter med huvan upp och armarna korsade över bröstet. "Det är bara några kvarter kvar, och sedan kan vi pausa en stund." Han gnuggar med handen över ögonen. "Jag somnar snart."

Han guidar oss ut den sista biten och jag känner en överväldigande lättnad när jag ser ökenmarken glimta till vid vägens ände. Vi passerar de sista husen och rullar ut på den släta sanden igen. Jag fortsätter köra en liten bit, för att lägga lite avstånd mellan oss och staden. Sedan följer vi floden. Den flyter på som om inget har hänt.

Först när hela staden får plats på sidospegelns blanka yta vågar jag bromsa in. Gabbi och Jean Claude vaknar och sträcker på sig när bilen stannar. Jag låser upp, öppnar min dörr och stapplar ut. Lederna skriker och musklerna värker efter att ha suttit stilla så länge. Jag måste hålla i mig i bildörren och stretcha ut mina stackars lemmar innan de vill samarbeta med mig igen. Sedan påminner blåsan mig om att jag inte har tömt den på över tolv timmar, och jag sätter fart mot närmsta buske.

Den ser torr och ledsen ut, som allt annat som försöker växa här ute. Jag studerar den medan jag kissar. Kanske blir den lite gladare nu. Varsågod, tänker jag, men när jag går därifrån funderar jag på om det är jag eller busken som behöver vätska egentligen. Har vi ens något vatten kvar på flaket? Och maten, hur mycket fick de med sig av den?

Robin har också kissat klart och har redan hunnit upp på flaket. Han rotar igenom resterna av vår packning.

"Vad tog de?" Jag tar sats mot hjulet och klättrar upp.

"Mest mat", säger han. "Lite vatten, en del kläder. Alla verktyg och allt bränsle är kvar."

Det var ju en lättnad, för jag tog mig en titt på bränslemätaren förut och den stod nästan nere på noll.

"Så vi kan åka hem?" Gabbi har dykt upp och kikar upp över kanten på flaket.

Jag öppnar munnen. Vi hade ju kommit överens om att vi skulle vända när bränslet tog slut, vilket är nu, men hur vi ska ta oss hem vet jag inte. Bron är raserad, och om vi vänder och kör längsmed floden kommer vi att hamna där den delade på sig, och där kommer vi inte heller över, även om det är lite grundare där. Jag tycker också att det får räcka med äventyr nu, men jag vet inte om det går att ta sig tillbaka. Robin hinner före mig och förklarar det för henne.

"Men vi måste ju försöka", säger hon.

Jean Claude och Lacie kommer tillbaka till bilen. "Vad pratar ni om?" Hon hoppar upp på Jean Claudes rygg för att komma i höjd med oss andra och jag och Robin sätter oss ner på flaket. Jag lägger märke till att ingen har brytt sig om att ta av sig hårbandet. Vi är fortfarande en färgglad skara, och nu är det dags för möte.

"Operation Flodens Ände har kommit till ett vägval och vi behöver ta ett beslut", börjar Robin. "Vi kan välja att försöka ta oss hem, och det kommer inte att bli lätt, eller så kan vi fortsätta operationen och ta oss vidare längsmed floden, men riskera att få oss svårare att ta oss tillbaka. Vi har hälften av bränslet kvar."

Lacie suger på underläppen och funderar. "Vi ska köra vidare, tycker jag. Har vi kommit såhär långt kan vi inte bara vända om."

"Men hur ska vi ta oss hem sedan då, hade du tänkt?" frågar jag, lite surare än jag menat, men ibland undrar jag hur mycket som rör sig i hennes huvud. "Bilen kommer inte röra sig en centimeter utan bränsle. När det tar slut sitter vi fast där vi sitter."

Hon rycker på axlarna. "Då hittar vi på nåt", säger hon och lägger armbågarna på Jean Claudes axlar. Hennes klarblå ögon kisar mot mig när hon fortsätter. "Är du inte nyfiken? Tänker du ge upp nu?"

Jag viker undan med blicken och stirrar ner mot floden. Jo, jag är nyfiken. Det är underligt hur man kan gå genom livet utan att veta, och inte ha något behov av att veta, innan man plötsligt börjar undra och då är det för sent. Då bara måste man veta. Vart tar floden vägen? Vad spelar det för roll, egentligen? Ingen alls, men jag känner igen känslan i magen, och jag vet att jag måste ta reda på det. Lacie har rätt. Annars kommer jag alltid att undra, och det vore olidligt.

"Okej, vad sägs om det här", föreslår Robin. "Vi kör en liten bit till och ser om vi ser något, och gör vi inte det så vänder vi tillbaka medan vi fortfarande har tillräckligt mycket bränsle för att kunna ta oss tillbaka till det stället där floden delade på sig. Vi kommer ändå behöva gå sista sträckan, bilen kommer nog inte nerför stupet, och inte över floden."

Gabbi sparkar i gruset ett tag. "Okej då", säger hon sedan.

Jean Claude säger inte så mycket alls för tillfället, han ser fortfarande sömnig ut, men han säger sällan nej till idéer så jag räknar det som ett ja från hans sida. Lacie har redan framfört sin åsikt i frågan och Robin var den som lade fram förslaget, så då återstår bara jag.

"Så gör vi", bestämmer jag. "Men kan jag få sova lite först?"

Det får jag. Vi äter upp det sista av brödet som Gabbi tog med sig innan vi går och lägger oss. Hon erbjuder sig att sitta vakt, ifall något oförutsett skulle hända. Om någon skulle närma sig ser man dem på flera kilometer, men med tanke på att vi bara har fjorton ägg och några skorpor kvar vore det synd om någon kom och snodde, säg, fjorton ägg och våra skorpor, medan vi snusade sött som små barn. Så, Gabbi sitter vakt.

Jag och Robin hjälps åt att få upp täckduken så att den bildar ett tält som solskydd, och sedan lägger vi oss på flaket alla fyra. Det blir varmt och svettigt på en gång, men det är rätt mysigt att ligga inklämda tillsammans. Flugorna surrar och det prasslar om sidorna i boken som Gabbi läser. Jag somnar snabbt med de stenhårda skorporna som huvudkudde.