Ökenråttor

Stängningsdags

Vi får vänta tills baren stänger. Ingen av gästerna vill gå hem, så Nicholas får schasa ut dem, men han gör det med kärlek. Han går runt till bord efter bord och småpratar medan han förklarar att det är stängningsdags. Det tar en evighet. Jag hinner nästan somna över bordet innan han kommer fram till oss.

"Jaha." Han slår ihop händerna. "Vad har vi här då?"

Vi tittar upp mot honom. Tavernan är tom, till och med personalen har gått hem.

"Vi har stängt nu, där är dörren." Han pekar mot den enda dörren som finns i sikte.

"Men Elliot sade-" börjar jag.

Han brister ut i skratt. Magen hoppar framför näsan på mig och jag studerar den fascinerat. Hur får han så mycket studs på den? "Jaaag bara skojar med er, små räkor. Ni ska få gå bakvägen hem till mig." Han lutar sig framåt och andas tungt ut när han sätter händerna på bordet. "Tre saker: jag gör det här för min brors skull, och för att jag inte vill lämna över er till presidentens drägg. De ligger högt på listan på folk jag ogillar, men om ni rör ungarna eller Alice eller på något annat sätt missköter er så hamnar ni helt plötsligt högre, och då kanske jag börjar överväga en överlämning ändå. Och om ni ska bo under mitt tak gäller mina regler, och ni ska göra precis som jag säger, förstått?"

Vi stirrar på honom. Sedan på varandra. Jag stänger min gapande mun och skyndar mig att nicka. De andra hänger på.

"Förstått", säger Jean Claude hest.

"Bra." Nicholas rätar på sig. "Då går vi."

Bakvägen visar sig vara genom köket. Golvet är renskrubbat och luktar såpa, och stora kastruller hänger på tork från taket. De har spisar. Jag måste hålla mig i skinnet för att inte stanna och börja ratta på dess knappar. Vi kommer ut på andra sidan och ut i en mörk trappuppgång. Träplankorna gnisslar under våra fötter. Allra mest knarrar de under Nicholas tunga steg. Han får upp en nyckelknippa och börjar leta efter rätt nyckel. Under en kort stund hörs bara våra andetag och ljudet av den tinglande metallen, sedan vänder han sig om.

"Barnen sover förhoppningsvis redan, så var tysta, okej?"

Vi gör vårt bästa, när vi följer med honom in i den trånga hallen. Han tar av sig skorna, så vi gör likadant. Det är mörkt och svårt att se. Så kommer någon med en lykta vaggandes. Hon ser rödmosig ut i ansiktet, som om hon precis har sovit.

"Det här är min Alice", säger Nicholas, inte särskilt tyst, och lägger handen om hennes midja.

"Jag kan introducera mig själv, hördu." Hon ler mot oss. "Ni ser trötta ut. Jag har bäddat åt er, men ni måste duscha först om jag ska släppa in er."

"Det här är Rae." Nicholas pekar på mig. "Och här har vi Gabbi, Robin, Lacie och..." Han ser på Jean Claude.

"Jean Claude", hjälper Jean Claude till.

"Hhhh", säger Nicholas och stryker sig över pannan. "Vi måste verkligen hitta på ett smeknamn till dig."

Åhnej, det där sade han inte.

"Så fan heller!" Och Jean Claude är igång. "Jean Claude är vad jag döptes till och Jean Claude är vad jag heter! Försöker ni med Janne eller Kluddet så kommer jag att hälla vatten i örat på er medan ni sover. Det kan jag lova er."

Det lägger sig en obekväm tystnad i hallen. Sedan brister Nicholas ut i ett mullrande skratt. "Alright!" säger han och slår sig på knät. "Då säger vi så. Jean Claude är vad du heter. Heehe." Magen hoppar. "Heehe, men ni kan kalla mig Nicho, om ni vill." Någonstans i huset börjar en bebis gråta.

Alice drar en djup suck och ger Nicho en mördande blick. Han skrattar fortfarande och sätter upp händerna. "Jag är påväg, jag är påväg", säger han och reser på sig.

"Jean Claude, vilken grabb alltså", tycker jag mig höra honom säga när han svängt runt hörnet och in i mörkret.

Vi står kvar med Alice. Hon stryker undan lite hår som klibbat mot pannan och ser på oss en stund. "Jaha, var inte blyga. Av med kläderna nu så går jag och hämtar lite vatten."